Lördagens löpartävling i Gamleby var ett riktigt kraftprov.
Vårt område är måhända inte den folkrikaste i vårt sköna land, men likväl är det en sporttokig trakt.
På alla möjliga sätt och vis.
Det ser vi dag efter dag, helg efter helg. För egen del kändes det som att jag var runt och bevakade överallt, men så var det självklart inte.
Men det var intensivt, vansinnigt roligt och det var massor som hände med alla starka känslor som lokal idrott väcker.
Det sprakade igång i fredags med det första fotbollsderbyt mellan Vimmerby IF och uppstickaren Djursdala SK på 24 (!) långa år.
90/10 till fördel för seriefavoriten VIF på förhand. Ungefär så var oddsen när man snackade runt innan matchen.
Det blev inte alls så. När allt var över och de över 500 åskådarna (härligt med så mycket publik igen) traskade hemåt kunde vi konstatera att det blev 50/50. Oavgjort. 2–2.
Kan tänka mig att det resultatet passade som handen i handsken för i alla fall en person, Patricia Storm. När vi gjorde ett förhandsreportage med hennes brorsa Joakim i VIF och pojkvännen Markus i DSK uttryckte hon sig så här på frågan om vilket lag hon höll på:
"Åh, herregud. Vad ska jag svara på den frågan. Kan man önska sig att det blir oavgjort...för husfridens skull och så att vi kan fortsätta fira jular ihop, haha".
Efteråt var det vitt skilda känslor som lagen uttryckte och som resultatet framkallade. I VIF var det en stor, stor besvikelse. 2–2 var en klar missräkning. För de rödblå var det som att de hade vunnit. Det var skratt, klackarna i taket och nästan ett firande som en seger ger.
För Djursdala var det en taktisk framgång, där det handlade om noll riskminimering. Bjud inte på något, dra ner på tempot, sjunk med laget, vinn dueller och slå långa insparkar och utsparkar. Vimmerby hittade aldrig rätt nycklar för att luckra upp det solida DSK-försvaret. Visst kombinerade de sig fram ett flertal gånger med fint kortpassningsspel, men den där riktiga anstormningen och det förväntade trycket kom aldrig. Vimmerby ställde inte tillräckligt med frågor och DSK-målvakten Oskar Eriksson sa efteråt att han hade haft det ganska lugnt och inte behövt göra en enda räddning i andra halvlek.
Båda lagen är fortfarande obesegrade, ligger tvåa och trea i tabellen och där även det tredje lokala laget, Gullringens GoIF, närmat sig och nu ligger fyra. Vilket häftigt race vi har att se fram emot i den heta division fyra-serien.
I lördags förmiddag öppnade jag med att besöka Backyard Ultra i Hultsfred. Löptävlingen som ställer hårda krav på uthållighet, stark fysik och kanske framför allt...ett pannben och en karaktär utöver det vanliga.
Vad sägs om vinnaren av hela rubbet: Charlotta Chroneér, som sprang den natursköna slingan på nära 6,8 kilometer längs Hulingen 16 varv. Hon var ute i 16 timmar, med korta stopp inför varje nytt varv. Det var rekord. I runda slängar blev det elva mils löpning. Puh!
Därifrån i rask takt norröver till Kisa IP för match och TV-sändning mellan succélaget KBK och Torstorp i division tre.
Det blev knappt match av det. Det handlade snarare om uppvisning i ren fotbollskonst.
Det här talangfulla skickliga Kisalaget, där tio av elva spelare i startelvan är födda på 2000-talet, var klasser bättre än motståndarna.
Det finns en fart, en finess, en fysik och en kreativ förmåga som imponerar stort. Allt nu ackompanjerat med brassetouch från tränaren Alberis da Silva. Frågan är hur långt det här ska räcka? Till division två? Det vet vi inte. Just nu toppar i alla fall nykomlingen serien.
I söndags var det ny tripp till Östergötland, derby mellan Rimforsa och Vimmerby. VIF-damerna var klart favorittippat – och nog motsvarade de förväntningarna. Efter paus.
Första 45 överraskade RIF och var spelmässigt lika bra. Sen rasslade det till. Rejält. Sex mål av VIF och hela 10–3 när allt var över. Fyra av dem av Nathalie Johansson.
På tal om Backyard Ultra. Jag som hade fullt sjå att ta mig uppför Garpeberget i Gamleby i måndags för en halvtimmes yoga i solgasset.
På hemvägen, vid Blackstadtrakten, kolliderade jag för första gången i mitt liv med ett större djur. Det sa bara pang, så körde jag på en dovhjort. Jag hann inte reagera, utan det bara hände. Där och då. Snabbt som attan. Som tur var kom en jägare strax efter kollisionen. Han visste hur man skulle göra för att få slut på hjortens lidande när den låg och hade ont i diket.
Det var också en påminnelse om att saker och ting kan förändras på ett ögonblick. På några korta sekunder.
Nu gick det bra. För mig. Inte för dovhjorten.
Mitt i alla trevliga upplevelser de senaste dagarna i sportens värld, var det här något helt annat och kanske det som kommer att stanna kvar längst i min minnesbank, långt borta från alla fina mål, segrar och starka känsloyttringar.