Eftersnacket.
Det sköna, underbara eftersnacket.
Det är så underskattat. För mig kan det till och med vara bättre än själva matchen, händelsen eller tävlingen.
Som i söndags. För min del hade jag gärna suttit kvar i TV-soffan långt in på morgontimmarna och lyssnat på Palicka, Gottfridsson, Wanne, Solberg och de andra svenska hjältarna. Lyssnat på experterna Johanna Ahlm och Martin Frändesjös analyser och kloka ord. Jag hade gärna sett klipp från guldmatchen mot Spanien och de andra bragdmatcherna från turneringen, om och om igen.
Jag kände att jag inte kunde få nog.
När sändningen bröts, var känslan liknande den som kan infinna sig när ljuset abrupt tänds i biosalongen efter att man just tittat på en bra film. Magin försvinner. Back to reality.
Jag ville ha mer.
Ibland kunde jag gott nöja med mig just eftersnacket, när allt gått bra vill säga. För vissa stunder och matcher är inte hälsosamma tillsammans med handbollslandslagen. Det har jag lärt mig genom åren.
Det blir för mycket dramatik, för mycket nerver, för mycket känslostormar och ständiga slitningar mellan hopp och förtvivlan.
Jag vet inte om just det här mästerskapet stack ut på det sättet, det är ungefär likadant varje gång.
Men visst...
• Tjeckien i gruppspelet. En rysare, där Sverige var nära att ryka redan där.
• "Kvarten" mot Norge, där jag trodde det var kört och stängde av TV:n i stort underläge. Chrintz straff i slutet och storstjärnan Sagosens miss. Så skönt.
• Upphämtningen mot Frankrike. Den vansinniga nervpärsen i slutsekunderna. Palickas "rumpräddning" på sista skottet.
• Finalen... ja. Den är redan en svensk handbollsklassiker.
Jag känner också att jag hade en del i guldet. Mot alla odds vågade jag möta min rädsla och såg faktiskt hela matchen, utan att byta kanal en enda gång eller stänga av när det var som mest nervkittlande. Starkt jobbat.
Det finns så mycket att glädjas åt i det här laget. Så mycket att tycka om. Så många att gilla och ta till sitt hjärta.
Att det spelmässigt då och då fastnade lite klister på vägen fram mot guldet bryr vi oss inte om nu.
Sverige är Europamästare.
Igen.
"Hey, lyssna nu här. 19 sekunder. Vi ska fan bli Europamästare! Nu kör vi tysk höger, dansk vänster. Kom brett. Om jag inte släpper den... för hela ditt jävla liv håll han i ryggen, så får du den mellan benen".
Så uttryckte sig just nu världens hetaste handbollsspelare. Så sa Jim Gottfridsson i det sista timeout-snacket.
Mmm...vilken hjälte.
Gottfridsson i all ära, men framför allt var det här en triumf för laget Sverige – i dess finaste form. En enad kraft. Vi tillsammans.
Ni vet, laget före jaget. De här svenska guldmakarna hade mycket av just det.
Individernas förmåga att verkligen underordna sig varandra var helt avgörande.
Nu släcks det intensivt skarpa strålkastarljuset från handbollen som vi levt med ett tag. Det kan vara ganska så skönt, på sitt sätt.
Vi kan andas ut igen.
Men inte för så länge. Om handbolls-EM nu bara var en försmak om vad som komma skall... då vet jag inte.
OS om bara någon dag. Det är dags för nästa stora prövning.
Jag hoppas att jag får njuta av massor av härligt eftersnack. Det får gärna hålla på i flera timmar.
Dag efter dag.
Jag har fått smak för det här. Guldsmak.