VM. Okej, en lätt axelryckning. Inget svenskt deltagande, fel årstid och ett omdebatterat mästerskap. Mitt svala intresse från början kom att ändras – precis på samma sätt som lagen jag hade feeling för mitt under matcherna. Får man egentligen ändra sig? Klart man får, men det blev en liten snackis hemma. "Du vänder ju kappan efter vinden...".
Jo, eh. Jag håller med. I de här fallen handlar det egentligen om ett lag som jag i grunden inte direkt håller på, Frankrike. Utan jag gillar mer vissa spelare, som Giroud, Griezmann, Lloris och Mbappé. Därför sa mitt hjärta, till typ 55 procent att jag håller på "Les Bleus", både mot Marocko i semin och Argentina i finalen. Ganska kort tid efter matchstart talade mitt hjärta till mig: "Hördödu, känns det här verkligen rätt"?
Nej. Det gjorde ju inte det. Jag svängde. Det blev Marocko för hela slanten. Mest för deras energi, entusiasm och glöd. Men också för sättet de spelade på, med en flödande anfallsfotboll där högerkantens Hakimi och Ziyech var fullkomligt lysande.
Och så finalen. Det var ett bestämt, beslutsamt Argentina som tog tag i taktpinnen direkt, som styrde och ställde. Frankrike var inte med i matchen och blev totalt uppätna av sydamerikanernas uppumpade mittfältare Mac Allister, De Paul och unge Fernandez.
Hjärtat då? Japp, men visst. Efter ett inre samtal, inte särskilt besvärligt alls, började det klappa för Argentina. Messi satte 1–0 på straff, Di Maria, den så känslosamme, fixade tvåan efter ett drömanfall.
Klappat och klart? Visst, trodde nog alla, utom kanske då Mbappé och några till. Det som var på väg att bli en VM-final i mängden och inte särskilt speciell, växte, växte och växte. 2–0 blev till 2–2. Förlängning, nytt Messi-mål och glädjen var total. Äntligen skulle han få det där efterlängtade VM-guldet. Så ny straff, Mbappé igen. Straffavgörande. Vissa i familjen, hållandes på Frankrike, gick ut i köket och vågade inte följa dramat.
Om jag varit argentinare i det läget hade jag varit ett enda stort skakande nervknippe – och inte en chans att jag tittat på rysaren. Precis som när Sverige föll på straffar i OS-finalen mot Kanada. Det var olidligt.
Nu kände jag mig ändå ganska cool och avslappnad i TV-soffan – och någonstans blev det rätt. Argentina vann, Messi fick sin buckla och frälste sitt land. Nu kan han skaka av sig det där oket, om det nu varit så, från sina axlar. Han behöver inte längre stå i skuggan av Maradona, trots att jag själv håller honom högre. Han är Messi, vinnaren och nykrönt världsmästare.
Det blev det vackra slutet. Det perfekta slutet.
Trots all kritik och debatt som varit kring mästerskapet, i alla fall i delar av västvärlden, kommer VM i Qatar sportsligt att bli ihågkommet som en turnering med dramatiska matcher, skrällar och en final som till slut tog andan ur en hel fotbollsvärld.
Jag trodde inte det.
Jag hade bara älskat att ha fått uppleva några av alla dessa fantastiska matcher på en skrålande, högljudd sportbar i Vimmerby, med en kall dryck i ena näven och massa smaskiga popcorn i den andra. Så blev det inte. Det finns tyvärr ingen sportbar här.
Om fyra år kanske...och då är jag där.