Ibland är jag svag. Riktigt svag. I kritiska ögonblick törs jag inte möta faran, ovissheten.
Jag har fått det bekräftat igen, igen och igen.
Jag viker ner mig. Det innebär också samtidigt att jag inte kan njuta fullt ut av de där magiska ögonblicken, där det faktiskt väger över åt rätt håll och där endorfinerna och glädjen får ta överhanden totalt över kroppens funktioner. Där du inte är medveten om att du står där med ett fånigt brett leende utan att veta om det. Det är något annat som styr.
Vi pratar förstås om kittlande idrottshändelser – och såna har det varit många av den senaste tiden.
Klart som attan att jag stängde av Tv:n när OS-finalen i fotboll skulle avgöras. Nu var jag inte borta tillräckligt länge på min rundvandring i köket för att missa alla straffsparkar. Och synd var väl det. Som tur är kikade jag inte på Kanadas sista, den avgörande som släckte Sveriges gulddrömmar definitivt. När jag en stund senare satte mig i bilen på väg mot träning och den vackra bilresan mot Djursdala bestämde jag mig helt sonika för att släppa allt vad OS-final innebar. Jag skänkte den inte ens en tanke. Besvikelsen var för stor. Och, det funkade faktiskt.
Självklart drog jag mig undan när både handbollsherrarna och damerna spelade sina jämna matcher. Det är mer regel än undantag att jag gör så. Påfrestningen blir helt enkelt för stor. Samma sak när det spelas pingis – och hoppas över hinder.
När Fredricson tog sitt silver och där von Eckermann var fyra och Baryard-Johnsson kom femma följde jag dramat på radion, i bilen. Som tur var hastigheten låg där på kustvägen mellan Höganäs och Helsingborg. Det var en rysare av format.
Helsingborg gjorde mig för övrigt inte besviken den här gången heller. Stadskärnan, den kontinentala känslan, Mölle, restaurangerna, Råå Hamn och så turandet till Helsingör, med den röda pölsen och ölen. Mumma.
Kanske är det ändå så att jag måste lära mig att softa lite mer i de där idrottsögonblicken. Inte ta det så allvarligt. Men det är svårt. Det är väl så livet är. Det är så man är.
Nästa gång...nästa gång. Då. Om så "Mondo" bara har ett försök kvar på sig för att vinna ett nytt mästerskap, om Daniel Ståhl har ett kast kvar för att fixa en seger eller Sverige har en straffspark i avgörande läge. Då ska jag sitta kvar i soffan, rak i ryggen som en fura, utan att röra en min – och gå fram...och stänga av Tv:n igen.