Det går egentligen inte att garantera någonting. Det kan snöa på midsommarafton, Vegas kan gå till Stanley cup-final och Donald Trump och Kim Jong-Un kan ha ett till synes trevligt snack i Singapore.

Så i den mån det nu går att göra några utfästelser påstår jag det här:

Med Henrik Gustavsson i målet kommer inte Åtvidabergs FF att åka ur division 1. Ikonen är klassikerns garanti för att hissen nedåt tar stopp. Om inte ska jag. . . nej, det ska jag inte. Men ärligt talat har jag ytterst svårt att se det hända.

De där raderna hade jag i huvudet redan innan Torns snöpliga och turliga kvittering på Kopparvallen, men det ändrar inte det faktum att Gustavssons trygghet, pondus och verbala förmåga framförallt är vad som behövs för att ta ÅFF ur bottenträsket. Det krävs offensiv förstärkning också, men det kommer även det i sommar.

Efter tunga smällen var positiva beskedet om Gustavssons fortsättning vad hårt prövade ÅFF-fans behövde för att ändå ha leendet med sig till lördagsgrillningen. Det har varit en vår där klassikern förlorat och förlorat, men med veteranen där bak har det blivit fyra poäng av sex möjliga. Med bud på ännu mer.

Det är ingen tillfällighet.

Inte så mycket för räddningarna, som naturligtvis också måste till, men allra mest för sättet att styra – och avstyra lägen innan de ens blir till. Eller om ni så vill: förmågan att göra alla andra tryggare och bättre.

Med så mycket chanser som skapades borde så klart en poäng mot Torn ha varit tre, men farten framåt – Dardan Mustafa, Simon Marklund och Khalid Abukar såg alla pigga ut – lovade mer.

Efter att ha famlat och testat diverse olika formationer är känslan att ÅFF börjar hitta rätt med sitt 4–2–3–1 – och med 18 matcher kvar att spela är det trots allt bara tre poäng till kvalplats.

Därför såg jag det inte komma att tränarna Daniel Hallingström och Pontus Hydén skulle hoppa av. Jag tycker det är synd. Satsningen på tre unga tränare på väg uppåt, med hög ambitionsnivå och med kvaliteter som kan komplettera varandra kändes spännande och det tycker jag fortfarande.

Ingen kan säga annat än att resultatet varit för dåligt, men i min värld handlar det betydligt mer om ett för svagt lag snarare än svagt ledarskap. Spelarna kunde inte leva upp till tränarnas krav – som därmed inte heller kunde leva upp till sina egna.

En sak till: 2002 spelade lilla Torn i division sju och förlorade enligt uppgift någon match med 16–0. Nu är det topplag i ettan.

Så egentligen borde man kanske inte garantera någonting.