Håhåjaja.
Skönt att det är över, 2023.
Jaså?
Jo.
Ni som känner mig vet att jag brukar råka ut för ett och annat. Det kan handla om allt från att gå in i en reklamskylt, halka på ett löv eller gå in i stolpe i Västerviks ishall med hjärnskakning som följd.
Jobbkollegan Christian Ingemarsson brukar skämtsamt säga till mig att jag borde bära riddarutrusning.
Faan vet, men det ligger nog lite i det, trots allt.
Tusan vet om inte 2023 ändå tar priset. Vi avhandlar det lite snabbt. Jag måste bara få ur mig det. Ta bort det från medvetandet. Rensa ur det från skallen så att vi kan vända blad, blicka framåt och attackera 2024 med liv och lust.
Kortfattat, året som började med diskbråck i ländryggen på årets första dag, som fortsatte med att jag plötsligt segnade ner medvetslös tidigt i höstas och där jag för en dryg månad sedan drog på mig en tarmficksinflammation efter en hockeymatch i Alvesta, avslutades med att jag halkade på en isfläck, slog i huvudet och vred nacken rejält. När jag låg där ensam i kylan rörde jag försiktigt på alla kroppsdelar. Funkade allt? Jodå.
Där har ni svaret på varför inte 2023 gick till historien som ett av mina bästa år.
Nu skriver vi 2024. Äntligen.
Vi har mycket att se fram emot och hoppas på.
Något av det bästa har ju faktiskt redan skett. KM i futsal alltså.
Det var en höjdare, som vanligt. Rent taktiskt fanns det förstås saker att önska, men kvalitetsmässigt tycker jag flera lag höjt sin nivå. Inte minst då turneringens överraskning, Frödinge. Här fanns en glöd och en tydlig plan på hur man skulle ta sig an matcherna. Även Djursdala var bättre än vad de nog varit någon gång innan. De var så nära att nå en historisk final, men gick bet ännu en gång efter suddenförlust mot IFK Tuna.
Som alltid var det knökfullt i idrottshallen, högdramatiska matcher och väldigt mycket känslor. Men tränarna var väl osedvanligt lugna, eller? Jag kan ha fel där jag satt med ett headset på öronen hela dagen när vi sände, men jag såg inga direkta utbrott vare sig mot domare eller motståndare.
Att det sen slutade som det alltid brukar göra är en annan sak. Eller som den engelske fotbollsikonen Gary Lineker uttryckte sig i samband med en VM-turnering: "Fotbollen är enkel, 22 personer sparkar en boll i ungefär 92 minuter och till slut vinner Tyskland".
Här handlar det om futsal och Tyskland i det här fallet är antingen Vimmerby IF eller Gullringens GoIF. Något av lagen vinner nästan alltid, oavsett hur det ser ut på vägen fram till finalen. I år vann VIF, men såg verkligen inte ut som en vinnare under större delen av gruppspelet eller semifinalen heller för den delen. När allt skulle avgöras var de överlägset lik förbaskat. 6–2 i finalen mot IFK Tuna och ett styrkebesked om något.
Det var hur som helst en härlig start på det nya året. Och nu när jag blickar ut från fönstret på redaktionen lyser solen från en klarblå himmel och det är en fantastisk vinterdag. Bara en sån sak. Det finns tecken, positiva tecken.
2023 är borta ur världen. 2024 är här. Tack!
Till sist:
• Serien Sanningen på Netflix. Se den!
• Tottenham vinner ligan för första gången sen 1961. Önskedröm? Visst, men fullt möjlig.
• En sak till i min spåkula. Nu är det dags. VH tar sig till kvalserien.