Appar är bra. I Iphone-mobiler ligger det tydligen redan inlagt en stegräknar-funktion. Som den andriod-kille jag är så laddade jag ner en sån app i Malmö förra helgen. Vi var där för att bland annat titta på Europa League-mötet mellan MFF och Sarpsborg. Jag hade sett fram mot att låta mig hänföras av det berömda himmelsblåa publiktrycket i de här Europa-matcherna. Visst var det bra ös, men det nådde inte det där riktiga super-duper-trycket som jag hoppats på.

Däremot köpte jag en svart-vit-grå rock på köpcentret i Emporia och var så velig i valet mellan den och en annan helgrå rock att den unge, trevlige klädsäljaren nog till slut ville kasta ut mig från butiken. Jag var så j-la jobbig!

Tur att jag inte valde det yrket, jag gick ändå Handels- och kontorsprogrammet på gymnasiet. Jag hade inte pallat att ha såna tröttsamma kunder som jag själv.

Ett av de starkaste minnena från gymnasietiden (det var ju ett tag sedan och mycket har bleknat) är annars hur jag och min kompis Tommy fullkomligt frossade i godis-tabletter, särskilt en kombination av Tutti-Frutti och Salta Katten, och att det renderade mig så mycket hål i tänderna att de, lätt överdrivet, knappt gick att räkna.

I en annan butik hittade jag en själsfrände, också han klädsäljare. Vi snackade sport och i synnerhet fotboll i minst en halvtimme. Hans kusin visade sig vara fotbollsagent för bland andra Robin Simovic. Kommer ni ihåg honom? Den väldige Helsingborgsanfallaren, som för några år sedan stack till Japan, och har gjort succé. Kan han vara svaret på landslagets anfallskris? Varför inte? Enligt min klädsäljarpolare blev Simovic för någon säsong sedan tydligen utsedd till den japanska ligans bäste spelare.

Innan Malmötrippen passade jag och min sambo på att se Sveriges U21-landslag förlora mot Belgien i Kalmar i en usel tillställning, dessutom var vi på plats på Friends när Sebbe Larsson slog in den där fantastiskt vackra och ack så viktiga frisparken för AIK mot just MFF. Hans firande efteråt var däremot ett riktigt lågvattenmärke. SM-guld, det känns mumma.

I Malmö träffade jag också på ett känt ansikte, i en provhytt. ”Dig känner jag igen, men kan inte placera dig”, sa jag. ”Jo, det kanske du gör, jag har hållit på med hockey”, sa han medan han provade en svart stilren kavaj. Det visade sig vara den gamle guldtränaren Lars ”Osten” Bergström. Han var i Skåne för att vara med på Percy Nilssons tioårs-jubileum av Malmö Arena. ”Osten” kände till en del om Vimmerby, sa att de gjorde det bra och att några spelare från hans trakter i Luleå hade spelat i VH under årens lopp. Vilka spelarna i fråga var, kan jag inte luska ut, hur jag än försöker.

Jag vet däremot att Vimmerby Hockey toppar Södra HockeyEttan så här långt. Känslan är att laget bara vinner och vinner – ja, frånsett att det blev däng mot Hanhals i söndags då förstås. Ändå, trots alla segrar, vägrar de andra topplagen och de strax under Allettan-strecket att släppa taget. De är som ivriga blodiglar och lika jobbiga som jag när jag skulle köpa den där rocken.

VH har 35 poäng efter 16 omgångar, har vunnit tolv matcher – men har ändå bara sex poängs försprång till sjätteplacerade Hanhals och åtta tillgodo på sjuan Dalen. Phil Horsky & Co kan inte på något sätt slappna av och på allvar börja förbereda sig för fortsatt spel i Allettan. Ånej. Sex matcher återstår. Närmast väntar Helsingborg på onsdag, en match som VH ska vinna. Men sedan..., håll i er. Då är det i tur och ordning dags för tunga toppmatcher mot tabelltvåan Kristianstad, fyran Kallinge, tredjeplacerade Troja och tabellfemman Nybro. Allting avslutas hemma mot Halmstad, som vann mot Vimmerby med klara 4–0 i det första mötet. Puh!

Förra året krävdes det 43 poäng (Dalen) för att bli topp-fem och ta en plats i Allettan.

Det krävdes också en kraftansträngning att ta sig in i yogans värld. Det var inte helt lätt. Jag undrade vad jag gett mig in på första gången. Det började med att man skulle sitta i skräddarställning ni vet, med benen lätt inåtböjda. Jo..., det var ju lätt för en osmidig kille med drösvis av knäoperationer på kontot. Där satt jag, stel och lätt osäker på vad som skulle ske, mitt bland, som det kändes, alla yogaproffs. Och så var det dags för intoningen. Ljudligt, helst..., skulle man rabbla ett mantra: Ong-Namo-Guru-Dev-Namo. Eh!

”Proffsen” intill visste exakt hur det skulle gå till och melodiöst sjöng de ramsan som den mest naturliga sak i världen: Ong-Namo-Guru-Dev-Namo. Själv väste jag närmast fram orden, så tyst, så tyst. Ingen hörde, bara jag. Det lät inte klokt. Efterhand som jag lärt mig mer, så kan jag konstatera en sak: Yoga är något för mig. Jag gillar det. Jag tror, eller är rättare sagt övertygad, om att flera idrottare och lag skulle må alldeles utmärkt av att börja med yoga.

Nu är det uppehåll. Jag räknar steg istället. I söndags slog jag rekord: 11 342 steg och 658 kalorier bort. Det är inget mot min polare Mattias. Han slog till med 33 000 (!) steg häromdagen. Hur är det möjligt? Det är ungefär lika stort som att göra hattrick på 91 sekunder, som Tampas Brayden Point gjorde i NHL-matchen mot Pittsburgh häromdagen.

Black November. På med kängorna. Dra upp luvan. Borra ner huvudet. Ut i mörkret och räkna steg. Ett-två-tre-fyra...

Till sist:

Stackars OAIK. Så nära Superettan.

Schweiz, 5–2. Mot världsettan Belgien. Hur gick det till?

Vilken publiksuccé. Vimmerbys nya hockeylag Boston Bravehearts (snacka om häftigt namn...) hade 570 åskådare. Det var mer än många lag hade i division 1.

Köpte en ny Erik Niva-bok i Malmö. Han är briljant.