Sportens utsända njöt av en fin frukost på Biggans Café i Tingsryd, dagen efter VH:s förlust.
Visst.
Det är inte så vanligt med bruna ägg, men jag tar det.
Bra fixat, "Biggan". Tack. Tänk vad kul det vore om det också gick att fixa en ny allsvensk säsong för Vimmerby Hockey.
Men där är vi inte. Just nu svävar vi i ovisshet gällande den saken. Och det ser i ärlighetens namn inte så ljust ut.
Inte efter torsdagens torsk i Tingsryd.
Vi har 3–1 till TAIF. Mycket ska till om VH ska lyckas vända på det här. Trenden är inte bra. Inte alls bra.
Tingsryd är starka nu. De har vind i seglen. De berömda marginalerna på sin sida och en röststark, engagerad supporterklack som manar på sitt lag till stordåd och att aldrig ge upp. Aldrig vika ner sig, oavsett vilket. Gröna Brigaden syns och hörs. Det är en styrka.
Det har också visat sig vara ett genidrag att ta in Jönsson/Holst så här kvart i tolv den här säsongen. En chansning, visst. Men än så länge en lyckad chansning. Jag tycker inte om att skriva ordet, men måste. Känner mig tvingad. Tränareffekt. Detta så uttjatade uttryck.
Att Tingsryd satt sig i förarsätet kan såklart inte bara kopplas till just det, men det verkar som att det gett någon sorts effekt alla fall.
På lördag kan allt vara över för Vimmerby Hockey, men det vet vi inte.
Vi vet inte om färden tar slut i helgen, på måndag eller onsdag. Vi vet inte heller hur allt slutar.
Vi vet inte om VH tar några raska steg och får kliva på det snabbt framrusande tåget med hållplatser som Scaniarinken i Södertälje, Hovet i Stockholm eller rentav Husqvarna Garden i Jönköping. Eller om de får böka sig in i trängseln på perrongen och ta några stapplande steg upp på det mer bullriga och skakiga tåget med stopp på Tyrs Hov i Tyringe, Jössarinken i Mörrum eller Virdavallens Ishall i Alvesta.
Det är skilda världar.
Var Vimmerbys snart skingrade hockeyspelare vill vara är givet. Låt vara att det för många av dem är sista tiden med gänget. Oavsett vilket vill de sluta som vinnare – tillsammans. De vill bli ihågkomna för att de mot de flesta odds lyckades med bedriften att ro det här i hamn. Att de nådde målet trots alla snirkliga och snåriga kringelikrokar på vägen fram.
Det är långt dit, jag vet.
Men chansen finns fortfarande.
Det är bara att koppla på det gamla fina mantrat: En match i taget.
Det kommer förstås krävas en sjuhelsickes massa för att den här resan ska sluta på bästa sätt för Vimmerby Hockey.
De behöver ha allt på sin sida. Domarbeslut, puckar som studsar på rätt sida stolparna, överjävliga insatser av målvakterna, fingertoppskänsla i matchningen av laget, första målet (för ovanlighetens skull), utdelning i powerplay och att TAIF-målvakten Pontus Eltonius visar mer mänskliga sidor och inte roffar åt typ allt som kommer i hans väg.
Då kan det här gå vägen.
På lördag är det dags igen. Jag hoppas inte att det blir sista stoppet. Det vore onekligen mycket trevligt att komma tillbaka hit där jag befinner mig nu, i Tingsryd. På måndag.
I skrivande stund blickar jag ut mot ett solglittrande Tiken, sjön som sätter en tydlig gräns sydväst om den här lilla orten som ibland nämns som Hästriket. Det kunde också vara Hockeyriket.
Jag säger hej då till "Biggan", som visar sig inte heta "Biggan", utan Nina.
Nåja.