Jag vet inte vad jag har för relation till Alvesta?
Finns det någon överhuvudtaget?
Nä. Det enda jag vet är väl egentligen att tennisspelaren Jonas Björkman, HV-legenden Johan Lindbom och magikern Joe Labero är därifrån och att det är en känd järnvägsknut.
Hockeylaget då? Inte ett smack.
Och det här var väl en motståndare som Vimmerby Hockey skulle avfärda ganska enkelt, eller? Nykomlingen Alvesta som var så svaga när de var på besök i Arena Hansson Konsult & Konstruktion tidigare i höstas. Då kunde man med rätta ifrågasätta om de verkligen hade på den här nivån att göra. Det var sååå stor klasskillnad den gången.
Det var det inte i onsdags. Det är ganska tydligt att Alvesta växt in i division ett-kostymen. De hade en helt annan fart och stabilitet i sitt spel än när jag såg dem förra gången. Men visst, Vimmerby var ändå det bättre laget nu också. Särskilt i den första perioden, då VH hade ett helt annat sting och glöd än i den bleka insatsen mot Halmstad senast.
Den stora skillnaden mellan lagen nu var Vimmerbys förstakedja med Jakob Karlsson, Anton Carlsson och Eddie Levin. De skapade i princip farligheter varenda gång de var inne på isen.
Och så har vi ju det här med powerplay. Där är Vimmerby överlägset i serien.
Självklart skulle det bli nätrassel även i Alvestas iskalla hockeylada.
1–1 var snyggt, precis som 1–2. Båda i just det...numerärt överläge. Regissörer bakom målen var firma Karlsson/Carlsson.
Alvesta var också vassa i den här spelformen och gjorde sina två mål med fler spelare på isen. Nu spelade det ingen roll. I slutminuterna klev VH-produkten Adam Petersson fram och vispade in 2–3 från nära håll.
Segern var bärgad. Allettan klar. Och firandet...? Jodå. Det tjoades och jublades rejält i omklädningsrummet efteråt. Det mumsades på pizza också. Men någon utekväll i Alvesta var det däremot inte tal om...