6 377 åskådare följde den dramatiska finalen i Målilla.
Och jo. Det syntes med all tydlighet att Dackelagledaren Mikael Teurnberg hade längtat efter att åter hålla i segerbucklan. Känslan var att han inte ville lämna ifrån den sig till någon när han hårt kramade om den i segerjublet på innerplan en stund efter att Dackarna säkrat sitt sjunde SM-guld.
Förra gången, 2021, glömdes den bort mitt i all eufori i omklädningsrummet på Eskilstuna Motorstadion.
Då fick faktiskt vi på Vimmerby Tidning rycka in och se till så att pokalen fanns på plats på guldfesten på Hotell Hulingen i Hultsfred. Den resan glömmer jag inte i första taget. Jag och kollega Haris körde så försiktigt på hemvägen, med pokalen i baksätet. Det var lätt överdrivet nästan som när jag körde hem från BB med mina döttrar.
Den här gången kommer bucklan hänga med hela den guldskimrande kvällen.
Och det kommer att bli en lång tisdagskväll. I skrivande stund är det fullt pådrag på VIP-avdelningen. Det skrålas och sjungs ramsor. Det kramas och firas. Glädjen vet knappt några gränser bland fansen som dröjer sig kvar.
Det är party.
Att Målillalaget skulle stå där som svenska mästare var det annars inte så många som trodde när vi samlades för den årliga upptaktsträffen i Linköping i våras. Minns jag det rätt så höll de flesta Västervik som guldfavorit. Inte förvånande på något sätt med tanke på det starka lag som Västervik har haft i år.
Ändå.
Till slut.
Det blev inget firande för ett guldtörstande Västervik. Istället fick de konstatera att de inte räckte till mot rivalen Dackarna – den här gången heller. Hur pass jobbigt det måste kännas är inte svårt att förstå. Framför allt kanske eftersom det var så pass nära att Västervik stått för en mäktig vändning inför makalösa 6377 åskådare. En fantastisk publiksiffra för övrigt och ett bevis för att intresset är stort, trots att det varit lite si och så med den saken tidigare. Totalt lockade de båda finalmatcherna över 12 000 åskådare.
Det här ger lite vibbar till hur det var förr i tiden. Med knökfulla läktare. Det här var härligt, skönt och på något sätt befriande.
Finalavgörandet fick också kanske en oväntad matchhjälte, eller hur man nu ser på saken. Det här var självklart en lagseger, men det är klart att färske nyförvärvet Leon Madsen, som ersatte skadade Magic Janowski, hyllades lite extra den här kvällen. Med sina heatsegrar i 13:e och 14:e heatet blev han tungan på vågen. I par med Rasmus Jensen tog han en femetta och fick ta emot publikens (större delen alla fall) kärlek när guldet säkrades.
"Jag hade det tufft i början och fick inte ordning på inställningarna. Sen fick vi fart på grejerna och det här känns stort. Att få förtroendet och få köra hem ett SM-guld är otroligt ", sa Madsen medan Dackefansen flockades kring honom.
Det här kvällen kommer han, alla Dackeförare, ledare och fans sent att glömma.
Och pokalen kommer säkert Teurnberg vakta över som en hök hela natten lång...
Dackarnas lagledare Mikael Teurnberg kommer hålla hårt i pokalen den här gången.