I min andra seriematch för säsongen i DSK B, kom det. Målet. Hyggligt snyggt på frispark. Men varför i h-vete blev jag inte glad? Varför infann sig inte den där smått euforiska känslan som fanns förr när man gjorde mål? Den barnsliga lyckan, värmen som spred sig genom kroppen, där mungiporna omedvetet levde sig eget liv och letade sig upp mot båda öronen. 

Nu kände jag...ingenting. Kanske, kanske kom det på sin höjd ett pliktskyldigt stramt leende. Jag vet inte. 

Det var inte så det här det skulle vara. 

Nu var det som att steka fläsk med bruna bönor en grådassig vardag i september.

Skärpning, gubben!

Som tur är finns det andra som kan glädjas ordentligt när de gör mål. 

Som på Hackelvallen i onsdags kväll. Här kan vi snacka om smått euforiska känslor, med en salig, gränslös lycka – i ett helt lag. Det var som om spelarnas känslor ville hoppa ur kropparna på de svart-vit-klädda Rimforsaspelarna. Som att de ville leva ett helt eget liv. Det kramades, hoppades, skreks i flera minuter. I en ring samlades de och sjöng "Zigge-zagge-zigge-zagge, hej, hej, hej" för full hals. Inte för att en Idoljury hade plockat med dem på slutaudition, men det var innerligt och starkt. 

De hade nyss slagit ut storfavoriten, topplaget i division ett, Smedby AIS ur cupen och var klart för final i östgötacupen. Mot IFK Norrköping. Nog för att Rimforsa IF, nykomling i division tre, haft en smått sanslöst bra säsong, men att de skulle kunna rå på ett ordinarie Smedby. Nä...det var det nog inte många som trodde att laget skulle kunna mäkta med. 

Men det var precis vad de gjorde. RIF vann med 3–1 efter att ha tagit tillvara på sina två bonusstraffar i slutskedet av matchen. Vi ska inte dra paralleller med Davids kamp mot Goliat, men visst var det en markant skillnad i styrkeförhållandena mellan lagen. Men Smedby saknade något som Rimforsa hade i överflöd; en övertygelse, en tydlig matchplan, skärpa i detaljerna och en sjuhelsickes inställning. Så gott som varje hemmaspelare på den nya arenan gjorde mer än vad tränare Andersson kunnat förvänta sig och hoppats. 

Och det går i sammanhanget inte att blunda för särskilt två spelare: målvakten Maja Bjerkinger och anfallaren Hanna Hellström. Bjerkinger växte ut till en levande vägg och Hellström till en gigant, som sprang på allt, gjorde allt rätt och var sååå jobbig för Smedby att hantera. Hon gjorde dessutom tre mål – och såg minsann lycklig ut varje gång hon hittade nätmaskorna...

Här väckte det känslor snarare av pilgrimsmusslor, oxfilé, champagne och annat gott.

Det är också kanske vad som väntar om laget går hela vägen och blir cupmästare. 

Idrott kan som ni vet också väcka helt andra känslor. Mindre trevliga sådana. Vi har de senaste dagarna nåtts av nyheten att Krokstorp misstänks för att i en division sex-match mot BOIF använt sig av en icke tillåten spelare, som är registrerad i division ett. Smålands FF utreder nu ärendet. 

Det surras också rejält kring Västervik speedway i olika forum. Och det fullt förståeligt. Några Västerviksförare agerade minst sagt märkligt i några av heaten i slutet av derbyt mot Dackarna i tisdags. Vissa gör gällande att Västervik inte ville vinna, för att slippa få möta Vetlanda i kvarten. Bara misstanken får mig att tänka på vattniga bruna bönor och osande vidbränt stekt fläsk.