Det har gått som på räls.
Tills nu.
Ett skadedrabbat Tranås fick VH på fall. Segerraden är bruten.
Det såg jag inte riktigt komma, trots att det förstås kan hända precis vad som helst i "derbymötena" mot rivalen Tranås.
Men inte i den här matchen, inte i den form som Vimmerby varit i under så lång tid. Men det var å andra sidan kanske bara en tidsfråga innan pucken inte skulle studsa deras väg, som den gjort i så många matcher tidigare.
Och jag vet inte. Den där hettan som var i den hajpade premiären borta mot Tranås infann sig aldrig riktigt. Nog för att den trumslagande och förhållandevis lilla TAIF-klacken gjorde sitt till för att skapa stämning, men nä. Det var en besvikelse sett till hur det varit i så många matcher innan mellan de här lagen historiskt sett.
Det var ju annars upplagt för en maffig hockeyfest. Jag menar, Tranås...med Phil Horsky som tränare och tabelläget. Så mycket bättre kunde det inte bli.
Och hörni, fanns verkligen den där riktiga ångande derbykänslan på isen? Glöden? Jag vet inte. Det var inget snack om att VH som vanligt kom ut i ett virvlande tempo, som Tranås hade svårt att matcha. Intensiteten och spelet som vi vant oss vid den här säsongen och som numera är lagets identitet var där. Det skapades mängder av chanser, men i takt med att inte puckarna satt i nät, att TAIF-målvakten Eric Forsberg stod på huvudet och att succéförvärvet Kalvyn Watson snitsade dit både 0–1 och 0–2, så mattades Vimmerby av.
Spelet flöt inte som det brukar. Det kändes energilöst och idéfattigt och det gick nästan att ta på frustrationen i mittperioden.
Tranås lyckades då effektivt stänga ner VH i mittzon och det var förstås ingen tillfällighet. När jag pratade med Phil Horsky inför matchen i tisdags tryckte han på att de måste spela smart, inte minst med tanke på den tunna truppen just nu.
Precis så blev det. TAIF genomförde matchen rent taktiskt nästan perfekt.
Så kom tredje. Skulle VH hitta kraften och tron igen? Skulle gästerna tröttna?
Jo, ja. Delvis i alla fall. Vi fick se ett betydligt rappare, rörligare och mer konsekvent Vimmerby sista 20.
Det höll sånär på att räcka till en ny seger, till en ny trepoängare. Men det räckte inte hela vägen, ändå.
Tranås tog matchen till förlängning och väl där var de det bättre laget. Förre VH-forwarden Oscar Gustafsson (vem annars...?) klev fram och blev stor matchhjälte i sin gamla hemmahall.
Det här var hans kväll. Det var Phil Horskys kväll. Det var Tranås kväll.
Vi kan avsluta där.
