Frågan är varför vår krönikör följde handbollsdramat mellan Sverige och Frankrike tillsammans med fotbollsprofilen Erik Berg.
Nu är OS över.
Nu är semestern över.
Snart är sommaren över. Ta det där sista med en nypa salt. Förhoppningsvis har vi många sköna varma solveckor kvar innan hösten är över oss på riktigt.
Ska vi ta det sistnämnda först när vi ändå är igång. Man kan väl säga som så att avslutningen på semestern var tämligen magnifik och intensiv. Vad sägs om tre dagar och firande av svärmor i Göteborg förra helgen, hemma någon dag, för att sedan trampa gasen i botten mot Malmö (för andra gången den här sommaren) och två sköna dagar i Skåne-metropolen, följt av en fredagsafton och en lördag i Halmstad. Där såg jag för övrigt MFF besegra Halmstad inför hyfsat mycket publik på klassiska Örjansvall (Över 8000 åskådare). Visste inte, eller trodde inte, att HBK:are kunde vara så högljudda som de faktiskt var. Vi stod perfekt på hemmastå då sittplatserna var slutsålda sedan länge. Min allsvenske favorit, Sergio Péna, avgjorde för övrigt med ett riktigt klassmål. Har nog heller aldrig sett ett sånt bollövertag i någon match. Fördelningen efter första halvlek var 84-16 i procent till MFF!
Innan matchen passade jag på att hoppa i plurret i mäktiga Tylösand. Jag struntade i att det blåste halvt storm och att vågarna var nästan meterhöga. Faktum är att en livräddare var lite småarg på mig för att jag var lite långt ut i de skvalpande vågorna, men skönt var det. Varmare än vad jag trodde och oj vad härligt det är med havet och vindarna. Det är alltid mumma för min själ.
Nog om det.
***
Så har vi det här med mitt möte med förre fotbollsprofilen Erik Berg, ni vet han som är tillsammans med TV-stjärnan Carina Berg. Efter den traditionella turen till Köpenhamn när man besöker Malmö, skyndade vi oss in på centralstationen där också sportbaren O Learýs ligger. Semifinalen i handboll mellan Sverige och Frankrike närmade sig. Jag satte mig vid ett bord, precis i jämte satt Erik Berg. Han hade golfbagen och en resväska med sig. Självklart frågade jag honom om ditt och datt. Det visade sig vara en trevlig prick, precis som jag anade. Han hade lirat på Barsebäcks fina bana och i Falsterbo. Han var också en hejare på golf med tre i handicap. Någon fotboll spelade det forne utlandsproffset och landslagsspelaren däremot inte längre på grund av knäproblem.
Vi får väl se om han dyker upp på Tobo GK i framtiden. Jag föreslog såklart att han skulle testa "vår" fina bana om han är på visit med familjen på Astrid Lindgrens Värld.
Jag känner mig ganska nöjd nu. Utöver de här tripperna har det även varit semesterresor i sommar till Helsingborg, Stockholm, Västerås och Växjö.
***
Ljuvliga dopp på semestern.
Frågan är då hur mycket OS jag har slukat de här veckorna?
Man kan kanske tro att jag maniskt har suttit framför TV:n och sugit i mig precis allt. Nja, inte riktigt. Jag har, i vanlig ordning, fokuserat på när svenskarna tävlar och så lite friidrott om kvällarna.
Och okej, jag får försöka på mig en topplista och en bottenlista över alla händelser under olympiaden i Paris. En betraktelse för övrigt är att jag inte trodde att floden Seine ringlar så nära Eiffeltornet som den faktiskt gör. Har varit där några gånger. En gång, tror det var på en tågluff, tappade jag min fina kamera uppe på tornet så att den gick sönder. Krasch, bom.
Vi börjar med det som kittlade mig mest:
1) Truls Möregårdh. Visst, det blev silver, men för mig och för de flesta andra kändes det som ett guld. Det är nummer ett på min lista. Pingis ligger mig varmt om hjärtat och vilken ljuvlig, formidabel skräll. Vilken lirare, vilken mental styrka. Här kan vi också snacka om dramatik och TV-sport så det sjunger om det.
2) Silver i lag i pingis. Jodå. Bordtennis igen. Vändningen mot Japan var magisk. En klassiker. Nästan, möjligtvis att jag tar i en aning, i klass med OS-guldet när Charlotte Kalla mot alla odds kom ifatt och sluggade sig förbi tyskan och finskan på upploppet.
3) Sarah Sjöströms guld på 100 meter. Say no more. Vår världsstjärna överraskade alla – även sig själv.
4) Victor Lindgren. Jag hade inte en aning om vem han var. Nu vet jag. Det var superspännande och dramaturgiskt fulländat att följa hans väg mot medaljen. Skott för skott, där skytt efter skytt fick lämna i finalrundan. Till slut var det bara Lindgren och en omöjlig kines kvar. Den kampen förlorade Lindgren, men han vann i alla fall stora delar av svenska folkets hjärtan. Inte bara för silvermedaljen utan även för sin personlighet.
5) David Åhman/Jonatan Hellvig. Var illa ute efter två förluster i gruppspelet, men sen jäklar. Som världsettorna spelade. Synd bara att finalen nästan blev som en gäspning. De var totalt överlägsna. Är faktiskt lite sugen på att ge mig ut i sanden och lira. Så svårt kan det väl inte vara, eller?
6) Armand Duplantis. På tal om överlägsen. Problemet, om vi nu kan kalla det för det, är att han just är så överlägsen. Det är lite Stenmark-varning över honom. Världsrekord i OS! Man förväntar sig att han alltid ska vinna och det blir nästan aldrig någon nerv. Han är bara bäst i världen.
Nej. Det blev ingen medalj för det svenska landslaget i OS, trots att det var riktigt, riktigt nära.
Största besvikelserna...
1) Tappet mot Frankrike. Det verkar vila något av en förbannelse över det svenska damhandbolls-landslaget. De hade imponerat på sin väg fram mot semin – och gjorde det även där, mot Frankrike. Det såg ju så bra ut. Ledning och på väg mot OS-final med mindre än en halvminut kvar. Jag vet inte hur många gånger jag ställde mig frågan varför de inte kunde spela hårdare och tuffare de där sista sekunderna? Förlängningen? Den såg jag inte. Jag anade hur det skulle sluta, utan gick hem till hotellrummet och tjurade istället.
2) Rickard Levin-Andersson. Precis som i fallet med Victor Lindgren, okänd skytt för mig – innan OS. Som han ska gräma sig. Trap-skytten hade en medalj som i en liten ask. Med fyra skott kvar hade han råd att bomma två och ändå ta brons, han som knappt bommat ett enda skott fram dit. Då darrade han, rejält. Missade tre raka och OS-medaljen försvann som i ett litet nafs.
3) Henrik von Eckermann. Den svenske världsettan i hoppning briljerade halvvägs in i finalen. Hindren togs med lätthet, så kom chocken. Von Eckermann slungades av stjärnhästen King Edward och där gick OS-guldet upp i rök. Hastigt, överraskande och till synes väldigt märkligt.
Till sist:
• Mat: Yakiniku med entrecôte på en japansk restaurang i Malmö. Bland det bästa jag någonsin ätit.
• Bok: Mischling. En berättelse om ett tvillingpars fasa som de utsattes för i Auschwitz under andra världskriget.
• Fik: I Oskarström utanför Halmstad. Hade aldrig hört talas om det innan. Drösvis med folk och Isterbandet (!) var ljuvligt.
• Resmål: Helsingborg/Helsingör. Det är faktiskt...oslagbart. Alltid.
• Starten: 5–0 borta mot rivalen Tranås i premiären. Bra jobbat VH.