Fasen, jag såg fel på tiden. Trodde att matchstart var 19:30. Fel. Jag upptäckte det när jag mosade in en mos, dubbla grillade med bostongurka på macken vid det ypperligt strategiska läget vid infarten till Nässjö. Tre minuter senare, fullt blås mot Jönköping.
Hann precis i tid, till klockan 19:00. DSK för dagen klädda i vitt. Och där, på plats i idylliska, nåja..., Ekhagsvallen, stötte jag på familjen Lindblom/Anemyr från Vimmerby. Eh, vad gjorde dom där? Åkte Gullringens nyckelspelare verkligen hit för att spana in två motståndarlag som de redan mött?
Nja, riktigt så var det inte. "Farsan fyller 65 (grattis) och vi åkte hit på en minisemester. Jag såg att Djursdala spelade och jag gillar ju att se lokala lag spela. Så varför inte...", sa Ola.
Vare sig han eller jag ångrade vårt val.
Det blev en match att minnas. På flera sätt.
För det första: Ekhagens första halvlek var bland det bästa jag sett ett lag prestera i år, möjligtvis undantaget Tranås första 45 mot just Djursdala. Jag var nästan tvungen att gnugga mig i ögonen. Var det här samma lag som Gullringen mötte tidigare i våras? Jo, det var det faktiskt. Men vilken skillnad i intensitet, rörlighet och bollbehandling – på en ytterst, ytterst svårspelad och ojämn gräsmatta.
Det vändes på spel, skapades ytor och slogs finurliga passningar.
Det small också direkt bakom utmärkt spelande DSK-målvakten Oskar Eriksson. Det var bara början. Hemmalaget hade ett kraftigt spelövertag och skapade en mängd chanser. När vi summerat första halvan var ställningen 2–0. På den något snirkliga vägen upp mot klubbhuset och omklädningsrummen, klappades Ekhagens spelare om av supernöjda fans som om de vore stjärnor i Premier League.
2–0 var klart i underkant. Det borde ha varit det dubbla, eller rentav 5–0. Så bra var hemmalaget.
Ola och jag gav ändå DSK ett visst mått av möjlighet att vända, trots den ensidiga matchbilden. Med resonemang som: "Den där onödiga varningen som en Ekhagens spelare drog på sig kan kanske få betydelse om han blir utvisad" eller "Ekhagen kan bli naiva efter att det gått så lätt i första".
Jo. Precis så blev det.
Ett pånyttfödd Djursdala kom ut med ny energi, stark tro och tuffare presspel. Simon Henriksson lobbade snyggt in reduceringen omgående. Några minuter senare var det kvitterat efter ett dråpligt självmål.
"Helt osannolikt egentligen", sa vi på åskådarplats.
Och mer osannolikt skulle det bli. Smällarna duggade tätt för ett något nonchalant spelande Ekhagen. Förutom de båda målen, skadade sig matchens bäste, vindsnabbe Wiggo Sjöstrand och så kom utvisningen på den i första halvleken varnade hemmaspelaren. Strax efter satte Henriksson sitt andra mål – och 2–3.
Det var en scenförändring som hette duga.
Tyvärr för Djursdalas del, skulle det bli ännu en. Med en man mindre på planen lyckades Ekhagen göra tre mål, alla efter fasta situationer.
5–3 till slut efter en fullständigt galen tillställning.
Besvikelsen var enorm i DSK-lägret:
"Den glädjen jag kände när vi gjorde vårt ledningsmål... Det var länge sedan man kände något sånt. Men just nu är det bara jäkligt tungt", uttryckte sig tränaren David Henriksson efteråt.
Jag förstår honom. En sån här match framkallade alla möjliga sorters känslor. Hopp. Förtvivlan. Glädje. Besvikelse. För honom var det nog som att titta på en feelgood-film, thriller och skräckis på samma gång.
På hemvägen var jag "tvungen" att ta mig en hamburgare, rättare sagt två små cheese, i Eksjö. Vet inte om det är något i ens DNA som gör att det är ett måste att käka burgare på väg hem från ett sportevenemang. Finns det något svar på det?
Saker och ting är inte alltid logiska.
Inte heller mötet mellan Ekhagen och Djursdala.