Som jag hade puffat för den här stafetten. Pratat om den med var och varannan människa.
Framför mig såg jag bara ett guldskimmer, hur Frida i ensam majestät skulle skida in på målrakan och skrika ut sin glädje. Hur Charlotte Kallas ögon skulle tindra och hur hon skulle berömma sina "brudar" till lagkompisar.
Sverige var guldfavorit. Nu jäklar skulle norskorna få igen. Precis som i Seefeld för två år sedan.
Känslan var bra direkt, men en litet uns av oro spred sig ändå ganska tidigt när dubbla världsmästarinnan Sundling tycktes ha lite problem med fästet i första backen. Nåja, ingen fara på taket.
I långbacken på andra varvet började jag skruva på mig lätt besvärat. Nu var bekymren uppenbara. Jonna fick inte fast skidorna alls och fick börja saxa för att försöka hänga med de bortflyende konkurrenterna. Med stumma ben tog hon sig äntligen i mål, en bit bakom, men ändå med ett avstånd som stafett-mästarinnan Kalla med lätthet skulle fixa.
Alla som följt hennes framfart i tidigare mästerskap vet vad hon är kapabel till. Ett av mina starkaste idrottsögonblick någonsin är när Kalla svepte förbi tyska Herrman och finska Lähtenmäki på upploppet i OS-stafetten i Sotji 2014. Jag blir varm inombords bara jag tänker på det.
Nu var känslorna totalt de motsatta. "Va, fasen...ser jag rätt. Tappar hon inte någon meter på de andra konkurrenterna runt henne?" Det var säkert bara temporärt. Snart skulle jakten på Weng och Stupak inledas på allvar. Snabbt insåg vi alla att det inte alls skulle bli så. Det blev bara värre, värre och värre.
Snacka om antiklimax. Luften gick ur totalt.
Stafetten var redan över.
Det var inte alls så här det skulle bli. Svenskorna var segervissa och favorittippat med tanke på alla framgångar tidigare i världsmästerskapet. Vi blev kraftigt blåsta på den där duellen med Norge om guldet som så många såg fram emot.
Frida Karlsson fick visserligen åka in i ensam majestät över mållinjen – men knappast med ett leende på läpparna. Sjätteplatsen var en enorm besvikelse.
Men faktiskt har jag redan släppt det. Rapporterna säger att Sverige vallade bort sig totalt.
Mest lider jag med Charlotte Kalla. Det här som lovade så gott, slutade i en mardröm. Man såg hur hon led alla helvetes kval under de fem smärtsamma kilometerna.
Vi glömmer det. Det finns så mycket annat att glädjas åt.