Alla ser nog.
De ser att något måste hända i Vimmerbys powerplay. För det är uppenbart att något måste ändras, något måste ske. Det händer alldeles för lite i de här ofta avgörande momenten. Special teams är så viktigt i hockey och att man utnyttjar dem på rätt sätt.
Det gör verkligen inte VH för tillfället.
Det är så krångligt och så svårt och det tar så lång tid. Slutprodukten är också näst intill noll.
Som mot Västerås.
Återigen, jag håller med delar av publiken som ropade efter fler skott. Det är dit Vimmerby måste komma. Visst, den där riktigt naturlige PP-backen som skjuter både hårt och med precision finns kanske inte, men det är inte hela grejen. Jag tycker framför allt skotten – när de väl avlossas – måste komma mycket snabbare. Skjut direkt. Det finns inte tid till att ta in pucken, lägga den tillrätta och sen komma till ett beslut. Om jag hade varit tränare hade jag testat Elias Lindgren. Han brukar inte tveka en sekund att dra till direkt när han får pucken på bladet.
Skillnaden på Västerås i powerplay var markant. Särskilt när matchen ändrade karaktär efter en inledande kvart med stor VH-dominans och där det enda som egentligen saknades var ett eller två mål. När så VIK fick chansen i numerärt överläge bombarderades mer eller mindre Vimmerbys målvakt Claes Endre med massvis av skott, från alla håll och kanter, från alla möjliga vinklar. Han stod visserligen pall – då. Men man såg tydligt att Västerås hade en helt annan strategi och plan för spelet med en man mer på isen.
Låt vara att de kanske helt enkelt har fler spelare med spetskompetens, men Vimmerby borde ta efter. I alla fall vissa delar.
***
Om vi återkopplar till första kvarten. Vimmerby inledde matchen på samma fina sätt som de avslutande den i fredags, borta mot Tingsryd. Vi fick se ett VH med intensitet, med glöd, med frenesi och med övertygelse. Vi sa sinsemellan på pressläktaren att det här kommer VH vinna.
Fel fick vi.
Vi har med råge nämnt spelet i powerplay. En annan stor anledning till förlusten med 1–5 (den såg man verkligen inte komma efter första perioden) var bjudningarna, misstagen. Som vid 0–1 precis i inledningen av andra perioden, som 0–2 några minuter senare.
Vimmerby har inte råd med såna här typer av misstag och felvärderingar. Västerås hade bara att tacka och ta emot och skicka in puckarna bakom en chanslös Claes Endre.
Nu "bjöds" förvisso även Vimmerby på sin reducering till 1–2 i spel numerärt underläge, men det var inte hela sanningen då samtidigt målskytten Isac Andersson var säker och kylig i avslutet. Där och då kom gnistan och energin tillbaka. Kanske skulle VH ändå vinna och vända igen?
Nej. Sju minuter in på sista perioden drog Anton Gradin till direkt, satte 1–3 – i numerärt överläge. Tack och hej.
Vimmerby brukar vara bra på att kunna mobilisera kraft och styrka för en slutforcering i underläge i slutet av matcherna.
Inte denna gång.
Vimmerby var ett slaget lag och det såg ut som att självförtroendet fått sig en rejäl törn därute på isen.
Det här var helt enkelt inte tillräckligt bra och det kände säkert spelarna själva.
Förlusten mot Västerås sved. För känslan var ju den innan att det var läge och upplagt för seger. Och dessutom med den starten i matchen inför en större publik än vad jag trodde på förhand. Det var roligt att konstatera, i allt det trista som hade med resultatet att göra.