På måndagskvällen hyllas de svenska bronshjältarna på Götaplatsen i Göteborg. Jag hoppas att det framöver också blir något firande värt namnet i Linköping. Det som presterats under några häftiga sommarveckor i Frankrike är värt att uppmärksamma.
Även här.
När fotbollen utvecklas i formel 1-fart är VM-bronset rent av det största som ett blågult fotbollslandslag på damsidan svarat för. Pengarna och den globala konkurrensen ökar, det kommer inte att vara omöjligt att ta nya medaljer i framtiden, men det kommer att krävas ännu mer.
Fem spelare från Linköpings FC har funnits med på den häftiga resan från Rennes till Nice och framförallt tre av dem har spelat tunga och avgörande roller: Nilla Fischer, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
Det ska förstås både firas och synas.
Det borde göras något festligt i Linköping och nu har LFC verkligen chansen att marknadsföra sina VM-lirare för att öka intresset. Nu finns inget att spara på. Blås på så mycket det går.
Nilla Fischerhar varit en klippa i detta mästerskap och var lysande när trycket ökade i sin sista VM-match. Sjutton vet om jag inte direkt gjort henne till lagkapten om jag varit i LFC-tränaren Olof Unogårds kläder.
Är du kapten i världens bästa lag är det klart som sjutton att du blir bra i ett topplag i Sverige, men det ska erkännas att jag blev en smula betänksam när jag såg Fischer mot Tyskland i våras och det såg rätt stabbigt ut. Men pondusen och styrkan som hon visat under VM...wow!
Och vad ska man säga om Kosovare Asllani? Många svenska lirare har varit bra, men i min bok har Asllani varit bäst. Så nyttig framåt och bakåt, så hårt jobb och så mycket stryk hon tagit för laget. En helt annan spelare jämfört med en ärligt talat halvdan allsvensk vår.
Samma med Stina Blackstenius som blev så mycket bättre och efter avgörande målet mot Kanada avslutade hon turneringen som en forward i världsklass. Kan den här trion (om nu Asllani blir kvar när hon hämtat sig från alla smällar) behålla VM-formen i höst kan trion ta LFC hela vägen till guld.
Jag har aldrig förstått snacket om värdiga mästare hit eller dit. Hur kan det inte vara så? Nu visade USA klassen i en halvlek i finalen mot Nederländerna och är bara bäst. Punkt. Återstår att se om det blir en sväng till Trump & Co i Vita huset för att fira, oavsett om Megan Rapinoe, VM-profilen nummer ett,hänger med eller inte.