De regntunga molnen har svept förbi.
I skrivande stund har mörkret redan tagit över på Skrotfrag Arena.
Så värst mycket mörker var det inte annars den här aftonen sett med Dackeögon. Detta trots att himlen ovanför oss blinkande rött med tydliga tecken om att det här skulle bli uppskjutet. Inget tydde på att det skulle bli match. Regnet strilade ner och vissa väderprognoser sa att det skulle regna hela kvällen.
Dackekontakter med Landvetters flygplats av alla ställen indikerade däremot något annat. Där framgick det att regnet skulle upphöra runt 18.30.
Vad skulle vi egentligen tro, vi som var på plats i Målilla? Jodå, de vet tydligen vad de gör, i Landvetter.
Regnet upphörde, den skickliga banpersonalen med Mikael Gandskog och Jörgen Kling i spetsen kan sin sak och fick till en mycket bra bana med tanke på förutsättningarna.
Match blev det, eller hur vi nu ska uttrycka det. För det var ju så här: Ett pressat Dackarna var i det närmaste totalt överlägset. Och det trots att en märklig regel gjorde så att de regerande svenska mästarna bara fick köra med en enda förare i tre heat efter Ryan Douglas handskada tidigt i matchen.
Nu vann Dackarna ändå med förkrossande 57–33.
Dackarna vann inte bara matchen i sig, utan roffade även åt sig bonuspoängen. På ett bräde nästan fördubblades poängskörden som de tagit på nio tidigare matcher.
Lagledaren Mikael Teurnbergs leende sa det mesta efteråt.
Det har säkert varit mycket funderande och tankar den senaste tiden. Nu verkade det som att allt släppte. Han var glad, nöjd, lättad – allt på samma gång.
– Det här var precis vad vi behövde. Vi vet att vi har en sån här hög kapacitet när vi kan ställa upp med det här laget, sa han med ett skratt medan telefonen plingade till.
Där fick han beskedet att Ryan Douglas skulle sy det djupa såret på sin ena hand efter kraschen.
Matchen då? Jo, än en gång. Dackarna var i en helt egen division. Smederna hade inte en suck. Anfört av främst Brady Kurtz, Andzejs Lebedevs och Rasmus Jensen visade de att de kan bli att räkna med framöver – igen.
Slutspelet? Here we come. Jag kan inte tänka mig något annat efter den här uppvisningen, trots att vägen dit faktiskt fortfarande är ganska lång.