Det finns en idrottsman på vårt klot som jag alltid följer extra noga. Just det. Zlatan Ibrahimovic. Inte ens Linn Svahn, Frida Karlsson, Ebba Andersson och de andra skidfantomerna får den särbehandlingen från min sida.

Att jag långt ifrån alltid gillar hans uttalanden om dittan och dattan är en sak, men det han gör på den gröna mattan är en helt annan. Vi snackar om en snart 40-årig anfallare som spränger alla gränser till vad som borde vara möjligt. Nog för att jag kanske är lite väl blågul-ögd, men i mitt huvud överglänser Zlatan alla andra fotbollsspelare. Jag tycker till och med att han har ett större register och en bredare repertoar i sin skarpa fotbollshjärna och sina briljanta taekwondofötter än självaste Messi och Ronaldo.

Ni håller säkert inte med, men det är så jag ser på saken.

Härom veckan såg jag ett klipp med Ibras alla mest spektakulära mål i karriären, som långt ifrån är över. Nog för att jag sett många av de fantastiska fullträffarna tidigare, men här kan vi snacka underhållning som får ”Talang”, ”Bonde söker fru”, ”Så mycket bättre” och allt vad det heter att blekna i jämförelse.

Hade någon sett mina reaktioner hade de nog trott att jag hade en skruv lös. Det vansinniga bicycleta-målet mot England är för alltid inskrivet i historieböckerna, liksom det makalösa klackmålet mot Italien 2004 och den magnifika soloraiden mot NEC Breda i Ajax-tröjan.

Men det finns så mycket, mycket, mycket mer…

Trodde inte att jag skulle börja följa Milan så intensivt. Om Sampdoria spelar samtidigt i Italien, får Genua-klubben med världens kanske vackraste matchtröja (i alla fall den jag har i garderoben och den jag bar när jag liggande i vattenbrynet på en liten paradisö i Fiji blev stucken i tån av en argsint krabba) numera finna sig i att spela andrafiolen.

Nu är han skadad. Då sjunker mitt Milan-intresse markant.

Nog om det. Nu är det landslaget i blickfånget.

Vet att det finns delade uppfattningar om hans vara eller icke vara i landslaget. För mig är det glasklart. En frisk, motiverad och skadefri Zlatan Ibrahimovic är given i en svensk startelva. Allt annat vore märkligt, trots de framgångar blågult nått under Janne Anderssons ledning där det hårda jobbet och den kollektiva uppoffrande ”En-för-alla, alla-för-en-mentaliteten” firat stora triumfer. Vid 39 års ålder är Zlatan fortfarande en världsstjärna. Så många andra har vi inte.

Det kommer definitivt inte bli enkelt för Andersson/Wettergren att formera ett mittfält och anfall i EM. Här finns spets, bredd, talang, erfarenhet, bollvinnare och utsökta tekniker i en salig blandning. Så här bra har det inte sett ut sedan…ja…när egentligen?

Vi nöjer oss med att det är länge sedan.

Platsar verkligen Sampdoria-Ekdal?

Är inte slitvargen Sebbe Larsson en man för startelvan?

Går det att hålla Victor Claesson utanför?

Alexander Isak mot Marcus Berg?

Kulusevski?

Ni ser. Valmöjligheterna är stora, platserna få.

En borde i alla fall vara vikt åt min favorit.

Spanien, Italien, Frankrike, Portugal, Belgien och alla andra stornationer. Ni må ha starka lag, men ni har ingen 40-årig bollkonstnär från Malmö. Det här kan bli fantastiskt.

Och varför inte göra som jag, vettja...in och kika på de läckraste Zlatan-målen i karriären.

Jag kan nästan garantera er att ni efter ett tag sitter där med ett stort leende, vare sig ni vill eller inte.