Tillbaka i England – men vill klubben ha mig där?

Tänk att gå in på puben, beställa en pint, diskutera startelvan och därefter knalla i väg till arenan. Herregud vad underbart! Nyligen var jag tillbaka i England efter 19 långa månader.

Äntligen! Via flygplatserna Skavsta och London Stansted kunde vår krönikör besöka sin favoritstad Ipswich igen. Det är oklart om popstjärnan Ed Sheeran också såg matchen mot Sheffield Wednesday, men han är i alla fall en stor Ipswich-supporter som bor i trakten och har en egen loge på arenan.

Äntligen! Via flygplatserna Skavsta och London Stansted kunde vår krönikör besöka sin favoritstad Ipswich igen. Det är oklart om popstjärnan Ed Sheeran också såg matchen mot Sheffield Wednesday, men han är i alla fall en stor Ipswich-supporter som bor i trakten och har en egen loge på arenan.

Foto: Michael Nordin/TT

Krönika2021-10-07 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vad har egentligen varit jobbigast under coronapandemin? För mig är svaret enkelt: reseabstinensen. 

England? Grekland? Thailand? Nej, nej, nej. Det har varit mer eller mindre tvärkört sedan i mars 2020.

Det kan tyckas vara ett lyxproblem. Jag vet. Det är ingen nödvändighet att resa utanför Sveriges gränser. Men den här ovissheten har tärt på mig. Fråga bara min sambo, som måste vara otroligt trött på mitt tjat om uteblivna resor.

De senaste månaderna har pusselbitarna börjat falla på plats. Och i slutet av september var det äntligen dags att åka till England igen.

Sista hindret var det obligatoriska coronatestet i Linköping. Efter 30 ovissa minuter kom svaret via sms...jodå, friskförklarad. Därmed var det grönt ljus att åka vidare mot Skavsta.

På flygplatsen var det business as usual, frånsett den hårdare kontrollen vid ombordstigningen. Det var lätt att tycka synd om den engelske mannen som blev stoppad i sista stund, eftersom han hade missförstått reglerna och inte kunde visa upp något färskt coronatest.

undefined
Portman Road är en klassisk fotbollsarena, med kapacitet för drygt 30 000 åskådare. I början av 1980-talet var Ipswich Town ett av Europas bästa lag, med segern i Uefa-cupen 1981 som höjdpunkt. Numera är det den engelska tredjedivisionen som gäller.

Nåväl. Planet lyfte och knappt två timmar senare var vi framme. När de allra flesta fortsatte sin resa mot världsmetropolen London tog jag bussen mot Ipswich, på den engelska östkusten.

Det är en mysig småstad som verkligen andas fotboll – med arenan Portman Road mitt i centrum. Här har profiler som Sir Bobby Robson, Terry Butcher, Mick Mills och John Wark varit hjältar genom åren.

Om vi snackar 2000-tal är det femteplatsen i Premier League 2001 som sticker ut. Därefter? Puh, det har varit en deppig historia. Lagets kvalité och klubbens ambitioner har sjunkit några procent varje år. 2019 nåddes en ny bottennivå när Ipswich åkte ner i League One, den engelska tredjedivisionen, för första gången på en sisådär 70 år.

undefined
Det ligger många fina båtar vid hamnen i Ipswich. Via River Orwell kan de ta sig till havet (Nordsjön) som ligger några mil sydöst om staden.

Där är vi nu. Märkligt nog har min kärlek till klubben växt i takt med motgångarna. Jag älskar att åka dit. Att gå runt i staden, insupa den engelska atmosfären och tänka ”idag vänder det nog” är en svårslagen känsla.

Men nä.

Det vände inte den här gången heller. 1–1 mot Sheffield Wednesday var min elfte match i rad utan seger. Trots regelbundna resor sedan 2006 har jag aldrig sett Ipswich vinna en hemmamatch. Det är ett ganska dystert facit, när jag tänker efter. Kan det rentav bli så att klubben snart erbjuder mig pengar för att jag ska stanna hemma?

Nja, inte än. Förhoppningsvis.

Trots den uteblivna vinsten så var 1–1-matchen mot Sheffield en höjdare. Vi var drygt 21 000 åskådare som fick se en galen avslutning, där kvitteringen i den 90:e minuten redan är en klassiker.

Ipswich nya målkung Macauley Bonne ”gömde” sig bakom bortamålvakten i 10-15 sekunder och högg som en kobra när keepern la ner bollen, utan att kolla vad som fanns bakom ryggen (sök på Youtube!). Där och då kändes i alla fall 1–1 som en seger.

Till sist:

• Nej, det var inte helt smidigt att resa till de brittiska öarna i dessa tider. Utöver ovissheten kring ändrade restriktioner i sista stund krävdes det två negativa coronatest. Ett i Sverige, ett i England. Om det var värt det? Absolut! Väl på plats var det inga konstigheter. En positiv nyhet för alla fotbollsturister (som är fullvaccinerade…) är att England precis har slopat kravet på ett godkänt coronatest före avresan från Sverige.

• På fredagskvällen träffade jag ett trevligt gäng från Sheffield som följer sitt lag överallt. Deras tips: "Åk till Plymouth. Det går inte hitta ett bättre resmål i England om man vill ha en perfekt fotbollsweekend."

• Visste ni att den turnéaktuelle popstjärnan Ed Sheeran håller på Ipswich? Han bor i trakten, är tröjsponsor och har en egen loge på arenan. "Hans familj är alltid här. Själv kommer han uppskattningsvis var tredje match", berättade en funktionär.

• Det är inte bara fotboll som tilltalar engelsmännen. På lördagskvällen var det rena rama karnevalstämningen på pubarna när boxningsstjärnan Anthony Joshua från London gick en titelmatch i tungvikt. Joshua åkte dessvärre på en skrällförlust – mot ukrainaren Oleksandr Usyk.

• Frågan är var nästa resa ska gå? Plymouth blir lite väl krångligt. Det hetaste spåret just nu är Skottland/norra England i slutet av november. Newcastle och Sunderland har alltid varit högt upp på min lista. Inte minst efter Netflix-dokumentären "Sunderland Til I Die", som alla fotbollsintresserade borde se. 

undefined
Det blev en dagsutflykt till Norwich, som är en bitter rival till Ipswich. Åtminstone när det gäller fotboll. Även det är en mysig stad som är känd för sin udda marknad mitt på torget. 30-40 matställen är samlade på en liten yta.