Snacka om smakstart.
Det här såg jag inte komma. Inte när våra folkkära längdskidåkare och skidskyttar hittills kammat noll.
Walter Wallberg, guld.
Nils van der Poel, guld.
Sara Hector, guld.
Ett guld varje dag. Låt det fortsätta så här.
I skrivande stund toppar vi medaljligan. Före Norge till och med.
Ja, jäklar.
För egen del har jag handskats med guldmedaljerna på skilda sätt.
• När Wallberg triumferade i puckelpist agerade jag ovan skogsarbetare i Storebros utkanter. Det behövdes rensas i skogen i det pågående arbetet med att färdigställa en discgolfbana. Testade också att spela två av de klara hålen. Och jag måste säga att jag blev biten direkt. Nog för att frisbeen för min del hade den egenheten att den antingen gick rakt ner i marken efter två sekunder, eller träffade klockrent i trädstammar. Med lite träning så. Hur kul som helst. Det här kan säkerligen bli något av en ny sportfluga i trakten.
• När Nils van der Poel ställde sig på startlinjen var jag inte direkt orolig. Det här skulle han fixa enkelt, trodde jag. Holländaren Patrick Roest hade visserligen satt nytt olympiskt rekord, men tiden var ändå långt ifrån den svenske storfavoritens världsrekord. Vad fel jag hade. Uhh... det blev en rysare av värsta snitt. Jag levde halvt f-n i källarvåningen med ett par varv kvar att köra. Jag skrek och hoppade som en galning, visste inte vart jag skulle ta vägen. Coole van der Poel visste precis vart han skulle. Mot guldet.
• När Sara Hector precis skulle kasta sig ut i pisten för sitt andra åk, satte flyktbeteendet in med full kraft. Av med TV-ljudet, ut från vardagsrummet och in i det TV-fria köket. Jag pallade inte anspänningen. Två minuter senare var jag tillbaka och fick då se en leende Sara Hector med viftande armar. Då förstod jag. Nytt guld.
I en krönika nyligen skrev jag om den tuffa nervpåfrestningen under handbolls-EM, och om det mästerskapet bara var en försmak om vad som komma skulle? Och jo. Det kan man lugnt säga. Och då är vi bara ett par dagar in i olympiaden.
Det gäller att vara mentalt stark, också som tittare.
Det här kan bli något extra. På flera sätt.
Tre OS-guld.
Känn på det. Det smakar himmelskt.
Nu ska bara Maja, Jonna, Frida, Ebba, Hanna, Elvira och Sebastian få till det också.
Vindpinade, svinkalla Zhangjiakou med sin sträva snö, verkar däremot inte vara ett drömställe för våra svenska längdskidåkare och skidskyttar – hittills. Kanske vinden mojnar en aning, temperaturen går upp och skidorna snart glider lättare.
Då vill jag gärna leva halvt f-n igen och bete mig som en galning.
Om jag nu vågar titta.
Till sist:
• På lunchmenyn den här dagen. Vita bönor med strimlad purjolök och ett stekt ägg. Lägg därtill en skiva grovt bröd. Vips så har vi en smarrig guldmeny. Varför inte ge det chansen?
• Islossning och efterlängtad ketchupeffekt efter osannolika nio mål mot Huddinge. Sen ett mot Kalmar och två mot Skövde. Nåja, det viktiga var att VH vann mot bottenkollegan i söndags.
• De har det inte lätt, våra idrottslag. Som VIBK. I lördags ställdes herrarnas match mot Nyköping in igen på grund av covidsmitta. Redan tisdag kväll sker ett nytt försök. Hoppas vi...
• Javisst. Så rätt. Så bra. Jag föll pladask och direkt för låt nummer sex i mello-deltävlingen i lördags. Aldrig tidigare hört talas om Cornelia Jakobs. Men som hon sjöng. Det ska mycket till för att något annat bidrag ska vara bättre än hennes "Hold me closer".