Kan det bli för mycket?

Kan man tröttna?

Visst tusan kan man göra det, men det ska ändå mycket till. I alla fall nu, när fotbollssäsongen precis har börjat på riktigt allvar. 

Menyn är välkomponerad, utbudet stort och det finns många smarrigheter att ta del av. 

I helgen blev det besök på Arena Ceos, Dalavallen, Gullemon och så Bruksvallen. Som alltid infinner det sig en speciell pirrande känsla när det vankas match. Likadant nu. Det fina i kråksången och det som alltid gör det så intressant är det oförutsägbara. Man vet aldrig vad som kommer att hända. Varje match har sin karaktär, sin speciella rytm och egenhet. 

Så, här är mina intryck:

• Vimmerby-Höreda: 3–0. 

Inför matchen tippade jag 4–1 för VIF, som pekas ut som en av seriefavoriterna. Och det finns inget som talar för motsatsen. Vimmerby körde sin fartfyllda nord-till-syd-fotboll med raka rör, hög press och så svår att stå emot för motståndarna – över 90 minuter. Det är fullt pådrag. Här finns en tydlig identitet, men jag tror att laget skulle må bra av att då och då ta det lugnt och andas med bollen. Jag är svag för nye högerbacken Ahmed Tarabeih, som är en uppgraderad kopia av VIF:s förre ytterback Mikael "Larre" Larsson. 20-åringen från Hultsfred är ständigt på språng, med en härlig speed och bra teknik.

• Djursdala-Aneby: 2–1

Nykomlingen har fått en sensationell start och har full pott och två raka 2–1-vinster. Handen upp... vem hade trott det på förhand? Nä, just det. Om premiärsegern mot Örserum knappast var av det mer övertygande slaget, var lördagens triumf desto mer rejäl. Spelmässigt var DSK klart bättre nu. Det fanns en större trygghet, laget vann många dueller och vi har sagt det förut, inget lag åker till Dalavallen och hämtar hem tre enkla poäng. Närmast väntar tredje raka hemmamatchen – och sen derby mot VIF!

• Storebro-Stjärnan: 0–5

Ska inte orda så mycket om den matchen, då jag är assisterande i de grönvita. Kollega Nordin tippade 1–3, det blev mer än så för Påskallaviksgänget. Och tja, det var inte så mycket att säga om. Stjärnan var klart bättre sista timman och de många, lugna, trygga bollspelarna imponerande stort på mig. De bör vara en aspirant för att hota om seriesegern.

• Gullringen-Ekhagen: 0–1

Det är ett nytt Gullringen vi ser i år. Ett välspelande Gullringen, som med tålamod och metodik hittar upp lugnt och fint via lagdelarna. Mot Ekhagen var bekymret att det stundtals väloljade spelet inte resulterade i någon slutprodukt. Sett till bollinnehavet och intentionerna skapade gulsvart inte tillräckligt med farligheter framåt. Får de till den ack så viktiga detaljen, blir Gullringen hyperfarligt. Publiken på Gullemon fick också se två hemmaspelare som verkligen stack ut från mängden, det purfärska nyförvärvet Ibrahim Doumbia och spelande tränaren Karlo Goranci. Vilka lirare! Vilket lugn, vilket bolltrygghet. 

Ibland fick man intrycket av att de sprang omkring helt ensamma på Gullemon, utan några ivrigt bolljagande motståndare runt sig. De såg ut att ha all tid i världen på sig – och ingen kunde ta bollen från dem. Varför stressa upp sig i onödan? Dock... jag vill se Goranci i en position högre upp i banan framöver. Där skulle han bli ett stort hot.

Nu väntar nya matcher runt hörnet. Det är bara att ta för sig. Kollega Haris är nyss hemkommen från en helg på mäktiga San Siro i Milano där han såg stormötet mellan Inter och Roma. Det var säkert bra det också...