Visst. Det är inte mycket som slår ett stort mästerskap i fotboll sportmässigt. Intresset är på kokpunkten – när Sverige fortfarande är med i matchen. Nu är blågult utslaget efter det hemska och snöpliga uttåget mot Ukraina. Den förlusten svider fortfarande och är svårsmält. Ett EM utan Sverige är inte samma sak. Trots att vi har ett superintressant möte mellan England och Danmark att se fram emot och ett charmigt och fartfyllt Italien mot tråk-Spanien (låt vara att de öst in mål i några av matcherna...). 

Det får gå lite hur det vill, bara inte Spanien vinner, trots att jag gillar coach Luis Enrique. Det är helt enkelt för långsamt och för mycket passningar för min smak. 

Lämnar man Tv-skärmen för att koka ett ägg i sex-sju minuter kan man vara säker på att det ser likadant ut när man sätter sig i soffan för att titta igen: ett bollförande Spanien som rullar runt, runt och runt. 

Italien har vunnit mitt hjärta. 

Nog om det. 

Mitt i all EM-hysteri är äntligen den lokala fotbollen igång. 

Jag har redan sett ett antal kamper. 

Förra veckan såg jag bland annat VIF-damernas premiär mot Madesjö. Jag var faktiskt säker på min sak redan innan matchen. Nybrolaget såg väldigt ungt och oerfaret ut när de äntrade konstgräsplanen. "VIF kommer köra över dem fysiskt", sa jag till min polare Mattias. Det var inte särskilt svårt att lista ut.  

Med siffrorna 4–1 i varje halvlek slutade premiären i succé. 

Min känsla – utan att ha järnkoll på de andra lagen – är att Vimmerby IF kommer bli ytterst svårt att hantera för de andra blott åtta (!) lagen i serien. Som bekant följde Smedby i spåren på Frödinge och drog sig ur innan seriestarten. 

Känslan igen, är att Kalmarlagen inte är lika vassa som flera av Linköpingsgängen var säsongen 2020. Truppens bredd talar också för gulsvart, trots avsaknaden av tongivande spelare som Greta Koponen, Mia Anspach och Malin Engström – och där dessutom Anna Karlsson inte tycks vara helt i speldugligt skick än efter sin skada. 

Självklart har jag också kikat på många herrmatcher. I lördags blev det en titt både på VIF-herrarna mot Hallby och Södra Vi mot Bäckseda. Det blev klara hemmasegrar i båda. Att Vimmerby spelade seriepremiären hemma i Storebro kändes en aning märkligt, men fullt förståeligt förstås. Konstgräset är så slitet att de helt enkelt inte vill vare sig träna eller spela matcher där på grund av skaderisken. Att det inte är utbytt sedan länge är ett stort underbetyg åt de som bestämmer i ärendet.

Hur som helst gjorde Vimmerby processen kort med Jönköpingslaget. Det bara svischade till så hade målkungen Rikard Thuresson nätat en gång och Erik Ståhlgren två gånger. Första halvlek var högklassig från hemmalaget. Presspelet var där, uppbyggnadsspelet tryggt och metodiskt, det var tekniskt och bolltryggt adderat med tajmade motrörelser och ett vasst djupledsspel. Låt vara att sista 45 blev hafsig och där de hade alldeles för bråttom att komma till avslut. 4–0. Ett styrkebesked. 

Någon timme senare imponerade Södra Vi på samma vis, mot dittills obesegrade Bäckseda (två raka vinster) i herrfemman. SVIF skapade drösvis av möjligheter mot ett vilset och lamslaget Bäckseda. 3–0 i halvtid kunde ha varit det dubbla. Spännande att se comebackande Filip Frejd på topp, som jag nästan inte sett så bra någonsin tidigare. 

På tisdag väntar dubbla derbyn: Storebro-HFK i fotboll – och Vetlanda-Dackarna i speedway. 

EM. Noop.