Lönedags och jag känner mig som kung, kung kung i baren, som Uggla sjunger. Raka vägen mot utelunch, med örtmarinerad kyckling, zucchini och vitkålsgratäng. Mumsfilibabba. Bara en dryg timme senare var det dags igen för kung, kung i baren-spåret för kollega Strömsten och mig. Siktet inställt på att mosa i sig en stor semla fullproppad med extra grädde och en klick härlig vanilj.
Det är ju semmeltider. Och mandelmassan, vart tog den vägen? Vad är det för knasig fråga? Usch, fy, blä. Det är ungefär i samma kategori som blodpudding (har bara tagit en pytteliten tugga i hela mitt liv), lever och marsipan.
Det går helt enkelt inte att äta. Jag vägrar.
Grädde däremot. Underbart. Det är bara att mosa in. Ungefär som det är att mosa in alla starka intryck och svängningar hit och dit i hockeyns allsvenska värld just nu. Rakt upp i plytet bara. Fullproppat med grädde.
Det kan inte vara lätt att vara supporter till de allsvenska bottenlagen i dessa tider, eller vara klubbdirektör, sportchef, spelare eller ledare heller för den delen. Eller annars är det precis vad det är, ljuvligt. Det beror förstås om man gillar att slitas mellan hopp och förtvivlan, glädje och besvikelse och ditten och datten.
Det svänger fram och tillbaka, hela tiden.
Tingsryd.
Vimmerby.
Östersund.
Det är en brutalt spännande kamp mellan den här trion och det är stört omöjligt att förutse vad som kommer att hända och hur det kommer att gå.
Fyra omgångar återstår. Bara fyra omgångar. Vilka matcher vi har framför oss. Det känns nästan som det var igår när VH vann den där sprakande och hett efterlängtade premiären mot Nybro i höstas. Sedan dess har det som det så vackert heter hunnit rinna mycket vatten under broarna.
Att Vimmerby Hockey skaffat sig det här utgångsläget känns nästan som en bedrift bara det. Vi ska inte säga att laget var uträknat för blott några veckor sedan, men vi kan med fog säga att det såg mörkt ut och att det inte fanns mycket som talade för att de skulle ge sig själva den här chansen som de skaffat sig – med fyra matcher kvar att spela.
Det är helt öppet.
Problemet är att det bara finns en enda vinnare i det här racet.
Frågan är vem som har mest klös kvar i ben och huvud, vem som har bäst mental styrka och vem som egentligen har bäst form och spelschema?
Hade du frågat mig efter Vimmerbys starka seger mot gamla antagonisten Oskarshamn i söndags, hade jag satt mina pengar på just Vimmerby. På det sätt som VH tog sig an IKO och hur de lyckades vända och vinna var i sanning imponerande. Precis som det var när SHL-jagande Björklöven gavs på nöten i matchen innan i VBO Arena.
Smacka på bara. På med grädden, rakt upp i ansiktet mot detta mäktiga Löven.
Så där har det varit ett tag nu. Vimmerby har blivit ett lag att räkna med.
På tal om Oskarshamn. Jag minns hur det var när man stod i VH-klacken i ungdomens dagar mot IKO, rivalernas rival på den tiden. Hur det skanderades den ena icke rumsrena ramsan efter den andra – från båda klackarna. Det var värre förr. Där och då tänkte man inte så mycket på just det. Oskarshamn med sina dåvarande stjärnor var verkligen laget man ville besegra.
Nu har VH lyckats. Det fanns knappast på kartan för bara ett år sedan då Oskarshamn lirade i SHL och Vimmerby spelade i Hockeyettan. Det är nästan som en annan tid.
Det är lätt att bli fartblind.
Kanske extra nu då förutsättningarna ändras så snabbt, från en period till en annan, från ett byte till ett annat. Det går i ett rasande tempo. Ena stunden är Tingsryd i förarsätet, nästa Vimmerby och nästa Östersund. Kan tänka att nerverna är på helspänn för supportrarna till de inblandade lagen. Det är som rumla runt i en torktumlare utan någon som helst kontroll på vare sig kropp eller känslor. Det går runt, runt, runt. Man kastas hit och dit.
För vem hade anat att Tingsryd skulle knipa en suddenpoäng mot serieledande Karlskoga bara några timmar efter Vimmerbys skräll (?) mot Oskarshamn? Inte jag.
Och vem hade trott att ett formsvagt Östersund dagen efter skulle rå på ett pånyttfött Melin-tränat AIK i hysterisk form och med chans att slå sig in i den allsvenska historien som det lag med flest segrar i följd – på bortais? Jag.
Va?
Jo. Min kollega Robban Svensson hade exakt samma känsla när vi pratades vid innan matchen i måndags. Östersund skulle vinna. På något sätt låg det i luften när allt var upplagt för "Gnagets" 17:e raka triumf i ett fullknökat Hovet där alla förväntade sig AIK-seger. Nu ska vi inte säga att Östersunds resa mot tre poäng var den enklaste här i världen. Det spelar ingen roll. På något sätt hittade man ett sätt att vinna med en storspelande Carl Lidö i kassen och med klasspelaren Linus Videll i målform.
Nu har pendeln svängt över igen – till Östersund. Detta trots att de just nu är jumbo.
Jag grundar det på återstående spelprogram och fördelen av att ha tre av fyra kvarvarande matcher på hemmais.
Men ni vet hur det är. Det kommer säkert skifta ett par gånger till innan vi stänger den allsvenska grundserien efter 52 omgångar. Logik och förväntade resultat är sedan länge ingenting vi kan luta oss emot. Inte i den här rafflande och totalt ovissa slutstriden. Vi får se vem som är kung i baren efter att sista matchen är spelad fredagen den 7 mars?
Jag har inte en jäkla susning.