Linn Persson gjorde det bra i OS.
Oftast när ett stort mästerskap är till ända är det som om något rycks bort från mig. Det är någon typ av tomhet som infinner sig. Känslan varar som tur är inte särskilt länge. I den högintensiva idrottsvärld vi lever i, både lokalt, nationellt och internationellt, är det bara att hoppa på nästa sporttåg som står och tuffar på perrongen.
Men jag vet inte. I söndags tog OS slut och jag tycker faktiskt att det är riktigt skönt att det är över.
Jag slipper sätta klockan på okristliga morgontider.
Jag slipper nervpärsen när svenskarna är i farten.
Jag slipper se vårt kära grannland i väster jubla över nya guld. Det är en påfrestning i sig.
Vinterolympiaden blev en stor svensk framgång. Aldrig tidigare har vi tagit så många medaljer. Jag var lite väl försiktig när jag tippade på tolv svenska medaljer, men jag är glad att jag hade så fel.
Nästan allt kretsar kring medaljer.
Prestationerna värderas också ofta utifrån det som måttstock.
Visst, så är det. Men jag inte undgå ifrån att skänka en tanke till de som "misslyckats". Går det inte att ge de som kommer fyra och femma minimedaljer, typ järn och koppar. Å andra sidan, var ska gränsen dras? Jag kan ändå tycka att topp-tre är väl snålt tilltaget.
Med fler utdelade medaljer skulle världsmästaren Oliwer Magnusson få en för sin fjärdeplats i Big Air. Likaså de svenska herrarna i stafetten och sprintstafetten. Tre Kronor i hockey, Erik Mobärg i skicross, Linn Persson i skidskytte, Jonna Sundling på tremilen, Frida Karlsson i den inledande skiathlonen och ett antal till.
Så varsågod ni fyror och femmor. Här får ni varsin OS-medalj, i alla fall i min tankevärld.
Staffan Lundh, tränare för VH
Vi släpper OS och riktar blickarna till dramatiken som väntar för flera av våra lokala vinterlag.
Vimmerby Hockey. Hur ska det gå? Vi är inne på sluttampen i Allettan. Bara sex matcher återstår och läget är prekärt. Bara bättre målkvot håller dem just nu ovanför playoff-strecket. När många VH-anhängare nog trodde att laget verkligen prickat toppformen efter de imponerande vinsterna mot topplagen Dalen och Nybro, kom ett mindre magplask mot Mariestad i lördags.
Vad hände egentligen? Tränaren Staffan Lundh undrade nog också. Han tog timeout med mindre än åtta minuter spelade av den första perioden (!). Det är inte vanligt. Vimmerby gick inte att känna igen från insatserna bara några dagar tidigare.
Dagsform? Jo, visst kan den spela in. Tätt matchande med kort om folk? Absolut. Tyvärr och något oroväckande fanns inte grunderna där. Det slarvades i passningar och puckmottagningar. Avsluten mot den erkänt skicklige Tobias Sandberg var både oskarpa och många gånger tagna i fel lägen. Spelet i powerplay höll inte heller klassen. Det finns ytterligare punkter. Vi stannar där.
Ska Vimmerby nå sin destination playoff, är det bara att försöka hitta tillbaka till det spel de bevisligen kan prestera – snabbt som attan. Närmast Vilda Väsby. Passande nog för VH, ett nytt topplag.
Så här är läget för några av traktens övriga lag som står inför viktiga avslutningar i sina serier:
• Vimmerby BK: Har hittat toppformen och tagit ett par imponerande skalper i den allsvenska bowlingen. Ligger elva i serien, där det gäller att vara topp-tolv för att definitivt säkra nytt kontrakt. Känslan är att de fixar det. Möter Gamleby i ett prestigemöte i helgen.
• Varta BK: Har ett annat ingångsvärde än kollegorna i Vimmerby. Toppar sin grupp i division ett-bowlingen. Jagar en allsvensk plats och kommer med all säkerhet att få kvala. Har bara torskat en enda gång hittills.
• Vimmerby IBK (herr): Svår sits. Inte blev det bättre när Solfjäderstaden ofint nog vann i helgen. Behöver ta poäng i minst fyra av de fem återstående matcherna för att undvika de tre sista platserna och därmed degradering.
• Vimmerby IBK (dam): Har liknande läge som herrarna. Är nästjumbo och behöver förmodligen gå rent i de tre kvarvarande kamperna för att nå topp-sex, vilket garanterar en plats i ettan nästa säsong.
• Rimforsa IF: Här är det klackarna i taket, nåja... RIF har jagat seriesegern i division två i många år och varit supernära. Nu har laget allt i egna händer och avslutningen är raffinerad med möten mot tre av de andra topplagen. Tipset: Rimforsa når äntligen sitt mål.
Anders Bagge sjöng överraskande bra.
Till sist:
• Under min aktiva fotbollskarriär hade jag ett par lagkamrater som var något av självmålsspecialister. Nya Zeelands landslagsspelare Meikayla Moore tar ändå priset. När de mötte USA i en landskamp hade hon hunnit med tre (!) självmål efter drygt en halvtimme. Hon byttes ut gråtande kort därpå. Tacka tusan för det...
• Nu är det gjort. Efter fyra månader idrottandes i gympaskor som hade hål stora som oceaner, har jag köpt nya. Men inte f-n hjälpte det. Fick stryk i seriepadeln i söndags, till råga på allt mot två av mina närmaste vänner. Förlåt att jag övergav er, kära Hoka-skor.
• Jag vidhåller. Cornelia Jakobs är bäst hittills. Utmanad av Anders Bagge (varför har han hållit den rösten gömd?) och min outsider Tone Sekelius. Mello. Tack för att du finns.
• Trodde kollega Nordin var Ipswich störste supporter. Jag hade fel. I helgen var han på fotbollsresa igen. Där träffade han tydligen en norrman (vad annars...?) som flyttat dit för kärleken till klubben. Jag tror inte Nordin har dom tankarna – än.