Skulle det komma en reaktion nu?
Den var i så fall väntad, i alla fall enligt mig.
Efter skrällsegrar mot Karlskoga, Björklöven och till viss mån även mot ett formstarkt Mora den senaste tiden hade det varit naturligt med ett bakslag mot ett av seriens bästa gäng, Oskarshamn.
Det kom aldrig, bakslaget alltså. Istället fick vi se en ny stark prestation.
Vi fick se ett VH kämpa om varje millimeter på isen, oftast stänga rätt ytor och vara hyfsat kompakta. Kort och gott, Vimmerby gjorde en bra bortamatch. Det var annorlunda förra gången jag var här för drygt en månad sedan. Då hängde VH visserligen med bra ett tag, men blev i princip överkört av ett snabbskrinnande och offensivt skickligt Oskarshamn och föll stort.
Här var det tufft och jämnt ända in på mållinjen. Derbyt stod länge och vägde fram och tillbaka. VH hade sannerligen sina gyllene lägen när de ett flertal gånger fick chansen i numerära överlägen. Men de gick åt skogen, allihopa.
Okej, att IKO var aggressivt och bra i boxplay, men samtidigt var inte Vimmerby tillräckligt vassa. Det var för krångligt, för stillastående och de hittade inte något flow överhuvudtaget. Här finns det saker att förbättra, helt klart. Och det här är inte likt mig, inte alls. Men jag vill se betydligt fler skott i den här spelformen, mer trafik framför motståndarkassen och på så sätt göra det svårare för målvakterna.
Utöver spelet i powerplay var det mycket som var bra i Vimmerby. Ändå har VH fasligt svårt att få momentum i matcherna, göra ett ryck och få lite marginal målmässigt. Det är frapperande sällan som VH haft ledningen i tredje perioden i Allsvenskan. Det har bara hänt några enstaka gånger. Att de får spela i ledning när vi närmar oss slutskedet i matcherna och på sätt skaffa sig ett bättre utgångsläge att vinna. Nu får de istället jaga, jaga, jaga för att försöka komma ifatt.
Den här gången hade de möjligheten, men återigen vägde vågskålen över för motståndarna.
På tal om små marginaler. Sekunderna innan Michael Joyaux 3–2-mål i den 52:a minuten var Jesper Kokkonen några centimeter från att bryta passningen till honom vid blålinjen. Istället för puckvinst där och friläge, kom målet som visade sig vara matchavgörande.
Frågan var hur Vimmerby tänkte i det här läget? Var de tillräckligt cyniska och taktiska? I min värld hade minst en poäng och att ta matchen till förlängning varit fullt tillräckligt sett till det starka motståndet, på bortais dessutom. Det är möjligt att de agerade just efter det scenariot och att direktiven var därefter, jag vet inte. Jag antar det. Eller var det så att de kände att de hade momentum och jagade ett segermål? Hur som helst och likafullt blev det två mål i baken och tre förlorade poäng.
Intrycket var att VH var värda något helt annat.
Så blev det inte. Nu väntar julledighet för Vimmerby och de kan trots förlusten mot rivalen IKO, fira jul med en känsla av att de är på rätt väg och att de kan utmana precis vilket lag som helst i Allsvenskan.