Det har varit ett intensivt matchande, med högt tempo. Någonstans har man själv kommit in i det där högt uppskruvade allsvenska tempot. Abstinensen efter hockey har därför varit påtaglig under uppehållet. Visst har man slötittat på en och annan SHL- och CHL-match, men det är inte alls samma sak.
Nu var vi tillbaka i VBO Arena – med viktiga poäng på spel i tabellens bottenskikt. Men det var inte bara poäng som stod på spel i det här mötet, lika viktigt var hur VH skulle prestera rent spelmässigt. Jag tycker att det har funnits minst en nivå till att plocka ut ur det här laget, där jag velat se ett större puckinnehav, eller i varje fall en ambition att ha det, och ett större lugn i spelet.
Om jag fick se det mot Tingsryd?
Nej.
Inledningsvis trodde jag ändå att vi skulle få se ett trendbrott gällande just det. Vimmerby kom ut som hungriga tigrar, till synes påkopplade och spelsugna. Tyvärr för deras del höll det inte i sig så länge. Tingsryd tog över mer och mer, tog sig ganska behändigt in i offensiv zon med pucken under kontroll, till skillnad från VH som återigen hade problem med den detaljen.
TAIF gjorde både 0–1 och 0–2 innan Vimmerby sprattlande till med två snabba mål. Två vackra mål signerade Isac Andersson och Eddie Levin. Och här kan vi snacka om momentum. Det gick att ta på den energiboost som VH fick av de där målen. Det var lite som att Vimmerby blev som ett annat lag, fyllt med självförtroende och beslutsamhet.
Inför sista perioden kändes det därför som fördel VH.
Det skulle visa sig bara vara just en känsla. I själva verket föll laget ihop pladask. Det slarvades i parti och minut, det var hafsigt, stressigt och det fanns inga direkta linjer i spelet som man kunde skönja. Puckar slängdes in i anfallszon på måfå medan Tingsryd agerade självsäkert, rutinerat och till viss del också med klass. Detta Tingsryd som haft så förtvivlat svårt att omsätta bra lägen till nätrassel i tidigare matcher. Inför mötet mot Vimmerby hade de ett målsnitt på under 1,5 gjorda mål per match. Här blev det fem på ett bräde och ja...det är inte så mycket att säga om det. Det speglade matchen bra.
Och de som väntat sig att få se ett desperat VH med stor glöd jaga livet ur sig för att försöka komma ifatt blev antagligen gruvligt besvikna. Anstormningen kom aldrig. Var heller aldrig nära att göra det. Skottstatistiken talade ett tydligt språk, 1–10. Alltså, VH avlossade bara ett enda skott (!) mot mål i den sista perioden, om nu statistiken är rätt vilket vi får utgå ifrån.
Det håller naturligtvis inte.
Det gjorde inte heller Vimmerbys spel mot Tingsryd i den här så viktiga matchen.
Och det lär definitivt inte räcka mot ännu bättre motstånd som väntar på fredag och lördag, topplagen SSK och Oskarshamn.
Frågan är bara vad som måste ske? Nu är det inte på något sätt förvånande att Vimmerby har det tabelläge de har. I princip alla förväntade sig att VH skulle få kämpa i bottenskiktet. De möter helt enkelt bättre lag och skickligare spelare.
Det är en sak. Någonstans känns det ändå fortfarande som laget famlar efter en tydlig identitet. Något att hålla fast vid. Åtminstone har jag svårt att se det.