Det var en sån där kväll som verkligen stack ut – på förhand.
Först första semin mot Väsby för Vimmerby Hockey. Sen avgörande playoffmatch för Sverige mot Polen.
Det kunde inte bli så mycket bättre. En galaafton för oss sportälskare. Klackarna i taket, laddning till 110 procent, fullt pådrag. Nu jäklar!
Det var läge för det. Men...det var något som inte stämde. Jag fick aldrig den rätta feelingen. Den jag hade inför Vimmerbys matcher mot Karlskrona. Där var jag mer eller mindre övertygad. VH skulle ta hem det. Att jag nu ändå trodde lite på VH precis innan berodde på två saker: 1) Vimmerbys fart, 2) Väsbys till viss del oorganiserade försvarsspel, där de tidigare blottat sig bakåt och öppnat upp ytor för kontringsattacker.
Nu var det ett helt annat Väsby vi fick se. Det var så långt ifrån "Vilda Väsby" man kan komma. Snarare "Väldiga Väsby".
Sanningen är den att VH inte alls hade mycket att säga till om i den här matchen.
Det var kort och gott, klasskillnad.
Väsby imponerade, stort...
Det var ett konsekvent Väsby, med tyngd och struktur över hela banan, kryddat med offensiv skicklighet och kreativitet.
VH hade behövt spela på sitt max för att besegra dem. Det var inte nära.
Vimmerby Hockey tycktes inte alls vara lika påkopplat och glödande heta som mot Karlskrona. Så var känslan som betraktare. VH gav ett osäkert intryck.
I stort sett alla Väsbymålen – fyra trillade in precis i början av andra – tillkom efter ett visst mått av slarv i hemmalägret.
Alla vet att det kommer misstag i matcher, men mot Väsby hade Vimmerby definitivt inte råd med dem.
Det har de inte heller på fredag, om en vändning ska vara möjlig.
Jag är ganska säker på att VH kommer att matcha dem den här gången. Om det sedan räcker för att få till en helt avgörande match på lördag är en annan sak.
Det vore förstås försmädligt om Vimmerby Hockey ännu en gång skulle stupa på det allra sista hindret innan en kvalserie.
Det har varit så nära de senaste säsongerna. Då har Troja, Hudiksvall (rättare sagt coronapandemin) och Kristianstad satt stopp för den drömmen.
För att inte den listan ska fyllas på med Väsby, krävs att Vimmerby steppar upp en nivå.
Annars är det tack och godnatt.
Det är det definitivt för Sverige, i fotboll.
Det blir inget VM i Qatar i november.
Faan.
Det var faktiskt samma visa där. Inte hjälpte det att Sverigetröjan var på. Jag fick ingen riktig feeling där heller. Det var något som skavde och gnagde. Något obekant, något som var svårt att sätta fingret på. Jag hade ingen vinnarkänsla. Inte ens när Sverige presterade en mycket bra första halvlek. Då visade blågult upp en fotboll med fina tekniska nummer, bra kombinationsspel och ett lugn i spelet som inte villrådiga polacker var i närheten av.
Så kom misstaget, i början av andra.
Det var ett misstag som inte ska förekomma på landslagsnivå, dessutom mot en halvt felvänd spelare – innanför straffområdet.
Straff. 1–0, Polen. Lewandowski.
2–0, efter nytt svenskt misstag.
Bye, bye Qatar. Bye, bye VM 2022.
Innan kvällen tog sin början fanns det så mycket som lovade så gott. I själva verket blev det ur både ett lokalt och nationellt perspektiv, en kväll som man sportsligt snabbt bara vill glömma.