"Har vi sagt att vi ska åka, så ska vi göra det". Så sa Micael Nilsson och Tony Fridh för ett par veckor sedan. Bakgrunden till att de båda antog utmaningen att åka Vasaloppet är att Nilsson slagit vad med tjejerna i innebandylaget han och Fridh tränar. Om de vann serien i F15/16 så skulle han åka Vasaloppet. Så blev det – och Tony Fridh hakade på.
På lördagen gick startskottet för Nilsson, Fridh och alla andra som ville ge det en chans, dagen innan elitåkarna skulle göra samma sak i det "riktiga" loppet.
Timme för timme, mil för mil betades vadet av. Tony Fridh var över mållinjen efter sex timmar och 42 minuter.
– Det är helt otroligt, vilken skön upplevelse det var att åka över mållinjen. Det var en häftig känsla och det var definitivt värt allt slit, säger han.
Micael Nilsson, som kom i mål efter cirka åtta timmar, instämmer:
– Jag bara njöt och tänkte "är det sant?", förklarar han.
Hur känns kroppen?
– Man är ju ganska mör i kroppen, men jag trodde faktiskt att jag skulle vara ännu mer mör. Samtidigt är man full av adrenalin nu, så det kanske kommer senare, säger Nilsson, som tog till ett knep inför de sista två milen:
– Jag satte igång Metallica i lurarna och bara körde då.
Vad lyssnade du på under de sju första milen då?
– Då var det ingen musik alls, bara pannben.
Fridh försökte med samma taktik, men insåg snabbt att det inte skulle gå.
– Nej, jag fick inte igång lurarna. Då fick jag prata med folk istället, men problemet var att de blev mindre och mindre pratglada ju längre vi åkte, haha.
Loppet, som började i Sälen och avslutades i Mora, gick till en början ganska så smärtfritt för de båda.
– Spåren var jättefina under den första biten. Det var helt suveränt, menar de.
– Sen, efter sex mil, då blev spåren jäkligt dåliga. Det blev isigt och knöligt där, så då kände man sig trött och fick slita en del. Men det var bara att bita ihop.
Är ni nöjda med era insatser?
– Jag hade aldrig åkt så här långt tidigare, så det var en chansning. Men jag är jättenöjd, menar Fridh.
– Ja, jag är stolt som en tupp. Jag är bara glad att jag klarade av det, säger Nilsson, som även passade på att berömma hela arrangemanget:
– Det var ingen trängsel alls och allt var uppstyrt. Klockrent.