Det har blivit kväll i ett kyligt Gällivare, drygt tolv timmar innan den nya skidsäsongen drar i gång med sprinttävlingar. Jonna Sundling står mitt på stadion och gillar inte när förra säsongens världsmästerskap kommer på tal och hon därmed är en av favoriterna i premiären.

– Visst påverkar VM-guldet mig nu. Det har blivit mer uppmärksamhet. Men jag vill inte vara i centrum, utan lurar helst i vassen. Nu vill jag ha ett kvitto som visar vad jag att kan jobba med framöver, säger Jonna Sundling.

OS-fördelar

Samtidigt erkänner hon att VM-guldet har inneburit fördelar, som att hon redan är OS-uttagen och inte behöver känna press på sig att leverera tidigt på säsongen, varken nu i Gällivare eller på världscuptävlingarna i december.

– Det är en trygghet som funnits med mig hela säsongen. Speciellt när jag blev förkyld i slutet av sommaren och början av hösten. Då kände jag att OS-biljetten gjorde att jag inte behövde stressa. I december kan jag därför också ha en träningsperiod över jul och nyår. Jag ska inte åka Tour de Ski, säger Jonna Sundling.

Tappat sparring

Hon ingår i världens bästa sprintlandslag, som fick ett avbräck när Linn Svahn blev skadad och inte kunnat vara med på försäsongsträningen. Här tappade landslagsåkarna en bra och viktig sparringpartner.

– Visst är det tråkigt att hon inte kan vara med. En familjemedlem är borta. Samtidigt ligger mycket av träningen hos mig och vad jag gör och kan påverka. Jag kan inte bli bättre av någon annan, säger Jonna Sundling.

Hon kommer i princip direkt från landslagets höghöjdsläger som genomfördes i Val Senales. Efter tre höghöjdsläger på försäsongen har hon fått ett kvitto på hur höghöjdsutmaningen ska hanteras inför OS:

– Jag är ingen höghöjdsmaskin om jag går direkt från lågland till höjd. Jag har nu hittat mitt mönster som innebär att jag behöver två veckor på hög höjd för att känna att nu börjar jag kunna prestera bra.