Norma Bou Aram är överläkare och medicinskt ledningsansvarig på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping och Moa Jederström är underläkare på samma avdelning. Jederström tar sin läkarexamen i sommar och sedan i höstas doktorerar hon inom idrottsmedicinsk forskning där hon studerar fysisk och psykisk hälsa bland svenska konståkare. Efter drygt en timmes samtal med de två är det egentligen bara en sak som är säker: det finns för lite studier både gällande ätstörningar i sin helhet men också ätstörningar kopplat till idrotten för att dra några större slutsatser.
– De studier som finns om ätstörningar inom idrotten spretar mycket. Det blir därför svårt att säga något specifikt om just idrotten eftersom det forskningsmässigt inte är tillräckligt bra underbyggt, förklarar Moa Jederström.
Den säkraste datan som finns är kopplad till anorexia och atypisk anorexia. Där är drygt tio procent av de drabbade män och resterande kvinnor där uppskattningen är att en procent av befolkningen lider av den typen av ätstörning. Även inom bulimi finns det viss data att kunna förhålla sig till. Men det finns generellt sett en osäkerhet kring den datan som finns på grund av mörkertalet men också utifrån att de kriterierna som finns för sjukdomarna har förändrats över tid. Anorexia, bulimi samt atypiska former av dessa är dock de vanligaste diagnoserna inom ätstörningsvården.
Det är svårt att veta hur många som är drabbade av ätstörningar i Sverige, men uppskattningsvis är det minst 190 000 personer mellan 15 och 60 år som lider av det i någon slags form.
– Man upplever ofta att ätstörningar ökat den senaste tiden men när jag tittar på statistiken så ser jag att det för anorexi och bulimi har varit stabilt över tid, säger Norma Bou Aram.
Finns det något du uppfattat är mer triggande än annat för att hamna i en ätstörning?
– Jag skulle säga att varje unik individ har en egen historia. Det går inte att säga generellt. Det ska finnas en sårbarhet sedan tidigare och det går inte säga att alla personer reagerar likadant. En del är genetiskt arv, en del är miljöarv och sen kan det vara andra miljöfaktorer också. Oftast är det flera samverkande faktorer som gör att man hamnar i en ätstörning. Men svåra händelser och stress är något som vanligtvis är triggande, säger Bou Aram.
Precis som för samhället i stort finns ätstörningar inom idrottens värld. Genom en sökning på "idrott och ätstörningar" kan du enkelt hitta några studier som gjorts och lyfts fram i media kopplat till ämnet. Även om studierna är få finns det några som visar på att idrotter där du har en klar prestationsfördel av en lägre vikt kan vara en riskfaktor för ätstörningar.
– Det kan till exempel vara idrotter med viktklasser, estetiska idrotter och så kallade "gravitationssporter". Dessa tre brukar den olympiska kommittén lista när de gör sina sammanställningar. Men den forskning de grundar sina slutsatser på bygger på studier av varierande kvalitet med stor spridning i resultaten, förklarar Moa Jederström och fortsätter:
– Mat och kost är såklart en väldigt viktig del inom idrotten. Det kan vara en riskfaktor precis som med de riskfaktorer som Norma nämnde.
Flera studier visar på att många som tränar hårt också lider av energibrist och ligger på ett energiunderskott. Detta gäller inte bara eliten utan även motionärer med en hög träningsbelastning.
– Idrottare har ofta ganska låg kunskap om kosten i förhållande till sin träningsbelastning. Det behöver nödvändigtvis inte vara en ätstörning när idrottare tappar i vikt. Något som är stort inom forskningen är "Syndrome of relative energy deficiency in sport" (RED-S). Man tror att det är ganska vanligt och det kommer mer och mer studier som styrker det. Sen kan det vara åt andra hållet också att en idrottare har en ätstörning även om den inte tappar i vikt. Man kan också ha energibrist utan att gå ned i vikt, säger Jederström.
Med Syndrome of relative energy deficiency in sport (RED-S) menas att det är ett syndrom med negativa fysiologiska, psykologiska och prestationssänkande effekter. Syndromet är baserat på relativ energibrist, med andra ord ett för lågt energiintag i relation till individens energiomsättning och fysiska aktivitet.