Varma löpare försöker svalka sig under Stockholm marathon på lördagen.
Det var en 30 års-present som hette duga.
"Du ska med oss och springa Stockholm Marathon", sa polarna Lizette Karlsson och Anna Pettersson.
Det var presenten och budskapet. För Felicia Blom var det bara att tja...säga ja – och börja träna. Hårt, länge och regelbundet.
– Vi körde igång i oktober och har legat på mellan tre till fem pass i veckan sedan dess. Men nja, jag har ändå tränat för lite, haha.
I lördags var det examen. Det var då all hennes hårda träning skulle bära frukt i fruktade Stockholm Marathon. I hög värme och på en distans som Felicia Blom inte varit i närheten av innan, trots att det gick bra den där gången då hon lyckades nå upp till tre mil i ett av många träningspass i förberedelserna innan maratondebuten.
– Då kändes det faktiskt bra och jag kunde nästan öka i slutet, men då var det typ tio grader. Nu var det något helt annat, säger hon nyss hemkommen från den minst sagt minnesvärda trippen i vår kungliga huvudstad.
Felicia Blom visste att det skulle bli en tuff utmaning att springa över fyra mil, i det vädret. Hon som aldrig tidigare sprungit ett enda lopp, förutom någon "plojtävling" som hon uttrycker det.
Så..., hur var det?
– Eh..., motigt. Plågsamt, varmt och jobbigt. Allt, haha. Om du hade frågat mig igår så skulle jag aldrig ens tänkt tanken på att springa så här långt igen. Det var hemskt. Men idag, ja, då är det mycket möjligt.
Felicia berättar att hon hade tanken att bryta och det "redan" efter 25 kilometer.
– Det var några gånger som jag tänkte strunta i det. Efter 21 kilometer "kokade" jag nästan på Strandvägen. Det var varmt så in i bombens och det var svårt att återhämta sig. Trots att det var så mycket folk kände jag mig ensam och plågad. Sen fick jag ny kraft vid en vattenpaus. Det var en man där som peppade mig och då kändes det bättre.
Men, trots de peppande och värmande orden var det en slitsam resa in mot det efterlängtade målet på Stockholm Stadion.
Till slut nådde hon dit. Normalt sett brukar Felicia vara vid sidan om och heja fram sin pojkvän Filip Bengtsson till stordåd på crossbanan. Han är som ni säkert vet en av Sveriges bästa i sporten. Nu var det ombytta roller.
– Ja, nu var det hans tur att titta på för omväxlings skull.
Hur känner du dig nu då, dagen efter?
– Väldigt stel, haha. Det var nog ändå rätt val av oss att stanna kvar i Stockholm efter loppet och inte åka hem direkt.
Hur lång tid maran tog var inte direkt något som Felicia Blom reflekterade över eller tänkte på när hon stretade på meter för meter längs Stockholms gator i den tryckande värmen. Precis allt kretsade kring en enda sak: att ta sig i mål.
Sluttiden blev 4.43. Något som hon var nöjd med. Trots att kroppen nu är rejält sliten och att det mentalt var en riktigt stor utmaning, har hon alltså inte helt stängt dörren för att springa ett nytt maratonlopp framöver.
– Nä, någonstans hade vi ju väldigt roligt tillsammans på alla träningar innan loppet. Är jag nu så dum att jag springer en gång till, då vill jag gärna förbättra tiden jag hade nu, säger hon med ett skratt.
Och polarna då? Jodå. De kom i mål också. Anna Pettersson på 3.53 och Lizette Karlsson på 5.09.