Han lyckades. Som enda svensk tog sig Calle Bjerkert igenom Dakar 2020, trots många hinder och motgångar. Under fredagen gick han i mål.

– Det är ett äventyr och det har varit en jätteresa de senaste ett och ett halvt, två åren för att få ihop allt. Nu har vi lyckats genomföra det här också och vi är enormt stolta, säger en harmonisk Calle ett par timmar efter målgången. 

Hur känns kroppen efter detta?

– Det känns. Det har varit långa dagar, uppåt tio timmar. Vissa dagar är det nittio mils körning. Det är ju till och med jobbigt med bil, så på motorcykeln blir det ju värre. Nu får jag åka hem och kurera mig. 

Calle fick uppleva mycket under tiden i Saudiarabien. Efter två bra tävlingsdagar strulade det på dag tre, då Calle tvingades bryta. 

– Det var ju då min roadbook gick sönder, och när jag skulle laga den gjorde jag en liten vurpa. Det känns lite surt med tredje etappen. Att jag fick bryta och tappade massa tid. 

Den tredje etappens tekniska problem var ändå lindriga om man jämför med vad som hände senare under tävlingen. Den portugisiska legendaren Paulo Goncalves kraschade så allvarligt att han tragiskt avled. Något som påverkade Calle mycket. 

– Jag åkte förbi Goncalves när han låg där helt livlös. Det är ingen bra känsla man får i kroppen då. Det är många tankar som slår en och allt ställs på sin spets. Jag är inte här för att riskera livet. Jag har så mycket som är viktigare än motorcykeln. Min familj med fyra barn och sambo som jag värdesätter högst.

Förarna fick en vilodag för att kunna bearbeta och sörja den bortgångne portugisen. 

– Det är otroligt tragiskt. Jag tänker på hans familj och de närmaste. Man har insett vad som är viktigt i livet.

Dödskraschen visade att det kan gå riktigt illa och det gäller att inte tas några risker i körningen. 

– Jag hade bestämt mig redan innan för att ta det lugnt och kontrollerat. Om man chansar kan det gå illa. Jag höll mig till min plan också. 

Även under den näst sista etappen fick Calle uppleva något tråkigt. En holländare hade kraschat svårt. 

– Jag och två andra stannade och försökte hjälpa honom. Han var avsvimmad och hjärtat hade stannat. Jag larmade och så kom en helikopter. De fick igång honom till slut efter mycket om och men. Han lever i alla fall, men det ser inte särskilt lovande ut. Det var tufft att ladda om då, berättar Bjerkert. 

Calle betonar vikten av att hela tiden vara fokuserad och alert när man kör. 

– Man måste vara otroligt koncentrerad. Efter en dags körning kan man ha ont i huvudet för att ha varit så koncentrerad. Jag vurpade lätt två gånger, men det var inte särskilt farligt. Om det händer något i de farterna vi är uppe i  kan det gå riktigt illa. 

Vimmerbykillen berättar om den utmanande miljön, med branta sanddyner och där det gäller att anpassa farten. Samtidigt beskriver han det som ett varierat och vackert landskap som man åker genom. Varierat är även väderförhållandena, vilket var en utmaning för förarna. 

– Vi har startat tidigt och då är det riktigt kallt, så man får ha rejält med överdragskläder. Vissa gånger har det varit en transportsträcka först och då har man varit som en djupfryst piggelin när man ska köra. Jag trodde inte att det skulle vara så här kallt. Egentligen är det först sista dagen det har varit varmt och skönt. Det var sandstorm en dag också och då bröt de tävlingen för det var så svårt att se. 

Hur tycker du att körningen har gått?

– Bra. Jag har haft en del bra resultat, även om jag navigerade bort mig vid något tillfälle. Det var ett ställe på maratonsträckan som många hade problem med, där jag också tappade tid. Annars tycker jag det är okej med svår navigering. Jag tror att det passar mig bättre när navigeringen är svår och det är lite lägre farter. Jag har lärt mig mycket.

Det är många som följer och hejar på dig. Har du känt av stödet hemifrån?

– Jag har varit fokuserad, så jag har inte kollat så mycket. Men jag är väldigt tacksam för allt stöd. Jag vill rikta ett stort tack till alla människor där ute som har följt med på resan.

Tror du att du kommer vilja köra igen?

– Haha, jag ska landa hemma först. Jag får reflektera över det här ett tag. Det är så mycket intryck och har varit ett jätteäventyr. Nu längtar jag bara till att få komma hem och krama om alla där hemma.