Inte mindre än 9 398 personer såg dramatiken på Ljungheden. Matchen vann Västervik med 51-45 men det fattades några ynka poäng för att Västervik skulle suga upp de tio poäng man ledde med efter första finalmatchen i Målilla.
98-94 blev Dackarnas totala seger och i de siffrorna döljer sig två mycket bra finalmatcher som gav härlig propaganda för svensk speedway.
Spänningen var på topp hela matchen inte minst vid de två tillfällen då Västervik hade ätit upp hela Dackarnas ledning och de totala siffrorna var lika.
Matchen avgjordes inte förrän i det femtonde heatet. Då behövde Dackarna vinna 4-2 för att guldet skulle vara i hamn. Och så blev det, Andreas Jonsson och Fredrik Lindren tog de fyra poängen som krävdes i mötet med Iversen och Chrzanowski.
Då bröt rena hysterien ut i dackelägret och inte ens vanligtvis hårde och kalle Morgan Andersson klarade sig utan tårar.
- Nej, då brast allt av glädje. Fram till dess hade det mestadels varit nervöst och jobbigt. Jag gläds med alla, föreningen, förare, ledare och Sveriges bästa supportrar,sa Morgan Andersson.
När Morgan skulle förklara hur han tänkte när han valde Fredrik Lindgren i första nomineringsheatet sa han: - Jag gick omkring och frågade Fredrik hur han mådde. Jag vill åka svarade han. Då förstod jag att han var tänd, sa Morgan.
I övrig i laget imponerade Hans Andersen gen med sina 13+2 pinnar och även veteranen Peter Karlsson hade all anledning fira guldet. Efter en halvknackig inledning tog sig Andreas Jonsson i kragen och var med tre heatsegrar på sina fyra avslutande heat den som fick pendeln att svänga även på Dackarna igen. Västervik ledde matchen från början till slut och vid två tillfällen med tio poäng vilket innebar att den sammanlada ställningen då var helt lika.