1984 föll Sverige eftersom IOK ansåg att avståndet mellan de föreslagna tävlingsorter var för långt. Det handlade om fyra orter: Falun, Hammarstrand, Åre och Göteborg. I stället fick Sarajevo, i dåvarande Jugoslavien, spelen.

1988 slutade Faluns ansökan tvåa. Även där var orsaken för långa avstånd mellan tävlingsorter. Calgary fick spelen.

1992 ansökte Falun igen om att få arrangera vinter-OS – men förlorade. I stället gick spelen till Albertville, Frankrike.

Vinter-OS 1994 förknippas för många med Peter Forsbergs klassiska straff i hockeyfinalen. En match vi kunde ha fått uppleva på svensk mark, närmare bestämt i Östersund. Men efter en slutlig omröstning fick norska Lillehammer arrangera idrottsfesten. Lillehammer fick 45 röster mot Östersunds 39.

1998 visade Sverige intresse men var långt ifrån att uppnå kraven. OS arrangerades i Nagano, Japan.

2002 ville Östersund återigen arrangera OS, men chanserna försvann snabbt och i stället fick Salt Lake City, USA, värdskapet.

2004 är enda gången i modern tid som Sverige har gjort ett seriöst försök att få sommar-OS. Man siktade på att Hammarbybacken och Hammarby sjöstad skulle bli plats för huvudarenan och OS-byn. Stockholms stad byggde även en nationalarena för simning vid Eriksdalsbadet, men när allt skulle avgöras tilldelades grekiska Aten spelen.

2022 var Sverige aldrig nära, även om man visade ett intresse. 2014 tog Stockholms stad beslutet att dra sig ur processen. Spelen gick till Peking.

2026. Sverige och Stockholm var länge med i processen där planerna var att Barkarby skulle bli OS-byn. Den svenska ansökan visade att man ville samarbeta med Lettland, som skulle arrangera rodel, bob och skeleton i Sigulda. När omröstningen skulle avgöras stod det mellan Stockholm/Åre och Milano/Cortina. Det slutade med ännu en bitter förlust, 34–47.