KRÖNIKA: En hjälte - som hämtad ur Buster

I tio sekunder var vi alla en och samma röst, samma böljande publikhav av förhoppningar, släckta alkoholnerver och testosteron.

Men så ljöd gonggongen.

Hade Erik Skoglund fått hålla på i 10-15 sekunder till, hade amerikanen Derek Edwards med stor säkerhet slagit i golvet. Pang bara. Och Rosvalla hade exploderat.

Knock out? Kanske - men i så fall snarare på grund av publikljudet än den fullkomligt slutkörde Skoglunds vänster-höger-kombination.

Nu vann han ju ändå, den nästan sanslöst sympatiske Nyköpingsgrabben som för kvällen nedstigit på hemmaplan, i Rosvalla Arena.

Jo, nedstigit är tamejfan ordet; trots att han verkar sakna påklistrat världssamvete och Jesus-komplex.

Och tur är väl det. Vi har nog av självutnämnda frälsare, nog av uppsvällda egon som knappt längre ryms i vare sig spalter eller hjärtan. Vad vi har saknat, eller rättare sagt vad JAG har saknat på den svenska idrottskartan, är en grundtrygg och stadig urkraft.

En förädlad råtalang. En som jobbar på i det tysta, som åtminstone ger intrycket av att spotta i nävarna och sätta hembygden främst.

En hjälte - om man så vill - vars gloria tecknas i svettpärlor.

Egentligen är allt en Buster-saga, ett sockerpudrat feel good-äventyr från tider då nationalhjältar föddes, bars upp och sedan hänsynslöst störtades - allt eftersom tiderna förändrades och tryckfärgen på tidningssidorna nöttes ner.

Erik Skoglund är 24 år. Han har boxats sedan han var elva. I september gick han den första proffsmatchen över tolv ronder på svensk mark sedan 1968.

Han vann, skrev historia - nu skriver han ett nytt kapitel varje gång han äntrar ringen.

I lördags, precis som i titelmatchen mot ukrainaren Cherviak i september, vinkade Erik upp sambon Angelica och den brett leende styvsonen Mike, tio år, i ringen efter triumfen. Också det en historieskrivning; en till synes liten gest som säger oändligt mycket mer om människan Erik Skoglund, än om idrottsmannen.

På väg genom trängseln ut från arenan hinner jag fundera: Vad utgör egentligen en hjälte?

Vad driver oss till att mytologisera idrottare och deras prestationer?

Det är först dagen efter, när jag bläddrar igenom segerbilderna i min telefon, som svaret går upp för mig: hjältar och förebilder skapas utefter omständigheterna.

Vi diktar själva de hjältesagor vi behöver - om vi så är tio år. Eller 27.

Det är så lätt att fara iväg i tanken, så lätt att bygga luftslott över hypotetiska framgångar. Ni vet hur det är, man vill ju så gärna tro och hoppas. Man söker efter tecken - på natthimlen och i statistiken - men rycks upp av realistens röst: Okej, visst, han kanske aldrig når världstoppen.

Med största sannolikhet blir han ingen ny "Ingo". Och kanske förlorar han sitt IBF-bälte redan i nästa fajt.

Men vad fan gör det.

Så länge han får tioårige Mike att spricka upp i sitt stoltaste leende, är Erik Skoglund också min sagas hjälte.