Christian Simonsson behöver inte någon närmare presentation. Den löpstarke mittfältaren från Kisa har gjort ett starkt avtryck i lokalfotbollen de senaste 25 åren.
– Min första seniormatch var i Kisapokalen. Det måste ha varit sommaren 1995. I laget spelade bland annat Steve Creutz, Jörgen Damm, Tobias Siverholm, Viktor Isaksson, Stefan Hellman och Claes Creutz. På den tiden var de också unga...
Mycket har hänt sedan dess. Efter uppskattningsvis 500 A-lagsmatcher i Kisa BK, Vimmerby IF och Gullringens GoIF är troligtvis karriären över.
– Förra året ställde jag upp när Gullringen drabbades av en massa skador och sjukdomar. Det var jätteroligt, men nu är det dags att lägga skorna på hyllan. Allt har sitt slut. Den här säsongen är Gullringen bättre rustade för att klara sig utan mig.
Dessutom ska Ella, 7 år, och Moa, 4 år, få en lillasyster om ett par månader.
– Då kommer jag definitivt inte ha tiden som krävs för att spela i division fyra. Jag kanske tränar ett par gånger, eller hjälper till någon enstaka match om det är kris. Inte mer än så, säger den nyblivne 40-åringen som har varit med på två fotbollsträningar sedan i november.
Om du tittar tillbaka på karriären – vilka är dina bästa minnen?
– Seriesegrarna med Kisa och Gullringen var roliga, men jag rankar tiden i Vimmerby högst. Det var något speciellt. Jag var i bra form och kände mig delaktig i framgångarna. Vi var ett underbart gäng som tränade stenhårt och drog åt samma håll. Det finns många härliga minnen, säger Christian Simonsson och nämner framför allt seriesegern i division tre, andraplatsen i division två och skrällen i Futsal-SM.
– Det var 2009, va? Vi tog SM-guld och fick åka till Island för att representera Sverige i någon UEFA-turnering. Det är ganska fantastiskt när man tänker tillbaka på det.
Finns det något du ångrar?
– 1999 gjorde jag ett märkligt klubbyte. Då var jag ordinarie högerback när Gullringen vann division tre. Men istället för att hänga med upp i tvåan fick jag någon form av hemlängtan och gick tillbaka till Kisa istället. Jag minns att jag satt på Gullemon säsongen efter, när Gullringen mötte ÅFF, och undrade varför jag bytte.
– Med facit i hand hade jag några roliga säsonger i Kisa med två seriesegrar i division fyra, men för karriärens skull kanske jag borde ha stannat i Gullringen. Jag var ändå ordinarie som 19-åring och trivdes bra. Annars finns det inget speciellt jag ångrar. Det blev lite väl hattigt för några år sedan, med många klubbyten, men det berodde på min arbetssituation.
När vi ber Christian Simonsson ta ut en drömelva krävs det lång betänketid. Det är många olika lag och medspelare som behöver analyseras.
Här är resultatet:
Målvakt: Lasse Gustavsson (Vimmerby).
– Hans pondus, snack och ledaregenskaper betydde massor för oss. Lasse är given för mig.
Backlinje: Marcus Blomberg (Gullringen/Kisa), Johan Lundin (Vimmerby), Jarkko Simonsson (Kisa/Gullringen), Ola Lindblom (Vimmerby/Gullringen).
– "Macke" Blomberg var riktigt bra och förtjänar en plats. Samma sak med "Holma" (Johan Lundin). Han är en av de bästa mittbackarna jag sett live. Brorsan (Jarkko Simonsson) måste också vara med. Han var duktig när han fortfarande kunde röra på sig, haha. Med sin vänsterfot och sitt spelsinne är Ola Lindblom given som ytterback.
Mittfält: Karlo Goranci (Vimmerby), Christian Simonsson (Kisa, Gullringen, Vimmerby), Johan Carlsson (Vimmerby), Andreas Holm (Kisa).
– Jag är lite egoistisk och tar ut mig själv. Jag och "JC" kompletterade varandra bra på det centrala mittfältet under tre-fyra säsonger. Karlo Goranci var riktigt duktig när han var på humör. Hans teknik höll hög klass. Sedan är kanske valet av Andreas Holm en liten skräll. Men vi hade en väldigt bra kemi när vi spelade tillsammans i Kisa. Vi tänkte fotboll på ungefär samma sätt. Det var en lurig spelare som kunde göra det oväntade.
Anfallare: Jimmi Wickström (Vimmerby), Simon Alexandersson (Vimmerby).
– Jimmi var grym. Han och "Thure" (Rickard Thuresson) kunde sysselsätta ett helt försvar på egen hand. Tyvärr har jag inte plats för båda i den här elvan – för jag måste ha med Simon Alexandersson. Även om vi bara spelade ihop en säsong var det något extra med honom. Det syntes tidigt att han skulle nå eliten.
Vem är den bästa spelaren du mött?
– Det var många duktiga motståndare i division två, men jag kan inte nämna någon speciell spelare. Däremot minns jag när vi mötte Kalmar FF med Vimmerby i någon jippomatch på Vimarvallen. Även om deras spelare bara gick på halvfart var det klasskillnad. Bland annat snurrade Abiola Dauda upp Sebastian Lindström på läktaren. Och då ska det tilläggas att "Basse" var riktigt bra. Han är en av de bästa ytterbackarna jag spelat med.
Vem är den bästa tränaren du haft?
– Jag har alltid gillat Jimmy Bexell, Håkan Wass, Niklas Falebrant... och så Christer Eriksson och Tommy Svensson Pöder. De hamnar högst upp. De fick ut något extra av spelarna. Enligt mig var Christer och Tommy den största anledningen till att det gick så bra för Vimmerby under många år. Det var kanske inte alltid så roliga träningar, men de visste vad som krävdes för att alla spelare skulle vara starka och skadefria. Vi spelade med samma startelva nästan hela tiden. Det måste vara unikt.
Genom åren har Christian Simonsson kombinerat spelarrollen med ett flertal ledaruppdrag. Han har varit assisterande tränare i Kisa BK i två olika omgångar, haft huvudansvaret för Gullringens GoIF tillsammans med Senad Berisha och Mattias Sandh, samt varit assisterande tränare åt Daniel Ohlsson.
Han öppnar dörren för en framtid som tränare – även om det lär dröja ett tag.
– Det är ingen dans på rosor att ha ansvar för 25 spelare, så det gäller att man har tiden som krävs. Det kanske jag har om några år. Då är jag sugen på att prova igen. När man har hållit på med fotboll så här länge är det svårt att sluta.
Nu verkar i alla fall en lång och framgångsrik spelarkarriär vara över. När Gullringens GoIF har träningsläger på Öland är Christian Simonsson hemma i Perstorp, utanför Vimmerby, och firar sin 40-årsdag.
– Det blir ett lugnt firande med släkt och vänner. I dessa tider är det svårt att ha en stor fest.
Hur känns det att fylla 40?
– Det är lite ångestfyllt, men överlag känns det bra. Jag känner mig fortfarande ung.
