Jag slog mig ner med Marcus för att prata om och minnas hans pappa Mikael som gick bort i februari, 50 år gammal.

– Vi i familjen vill berätta hur psykisk ohälsa kan se ut och kanske på det sättet kunna hjälpa andra. Vi vill få folk att förstå att det är en anhörigsjukdom som drabbar alla runtomkring och som kan finnas där utan att det märks och syns, och att man kanske inte ska döma människor så lätt.

Marcus är för många västervikare bekant inom hockeyvärlden. Hans far, Mikael, är ännu mer känd i samma kretsar.

– Mamma tog med mig till Tjusthallen när jag var liten och under VIK-matcherna gick det inte att få kontakt med mig. Jag var helt fokuserad på spelet och på pappa. När jag var fem år började jag också att spela hockey och sen dess har det mesta i livet handlat om det, berättar Marcus som växte upp med sin mamma och pappa fram till att han var sju år.

Efter det bodde Marcus och lillbrorsan Melker mestadels hos sin mamma.

– Vad jag minns gjorde vi alltid roliga saker när vi umgicks med pappa. Mycket handlade om hockey såklart. Han var en lugn, enkel och rolig pappa. Men det fanns även en skörhet där som troligtvis följt med honom sen han själv förlorade sin pappa när han var sju år.

2003 var Mikaels sista år som hockeyspelare i Linköping HC. Då träffade han nya kärleken Pärnilla och en tid senare fick Marcus och Melker lillasystern Allis.

– Pärnilla och Allis har alltid varit ett stort stöd för pappa eftersom de har levt tillsammans i många år.

Som 34-åring lade Mikael skridskorna på hyllan efter att ha haft problem med ryggen. Där tappade han en del av sin identitet, vilket skulle göra det väldigt jobbigt för honom. Det var svårt att hitta ett arbete som gav samma adrenalinkick.

Marcus försökte fokusera på sin ishockey och Mikael följde hans karriär noggrant.

– Han sa tidigt att det var läskigt hur lika vi var, både på och utanför isen. Han hade lite mer tuffhet i sitt spel än vad jag har, men annars var vi typ kopior. Vi ringde varandra minst en gång varje dag och 95 procent handlade om hockey. Efter träningar och matcher berättade och frågade jag alltid om grejer och han gav mig råd och tips. Jag vet att han saknade hockeyn mycket, även om han gick och tittade på alla VIK-matcher, berättar Marcus von der Geest.

Mikael hamnade i ett spelmissbruk, började må allt sämre och byggde upp en mur omkring sig.

– Jag fick nys om det där för fyra, fem år sen, men det var svårt att prata med pappa om såna saker. Det ångrar jag idag, att jag inte frågade honom hur han mådde, även om jag vet att han hade sagt att allt var bra.

– Pärnilla har erbjudit honom massor med hjälp under åren, men han ville lösa allt själv och inte visa sig svag. Han kände en skam. Men hamnar man i ett missbruk behöver man hjälp.

De sista två åren började Mikael alltmer isolera sig i hemmet.

– Han jobbade inte, slutade att gå till ishallen och umgicks mindre med vänner. Han ville inte hitta på något med oss i familjen heller, förutom någon gång ibland. Jag försökte att hjälpa honom genom att erbjuda boende hos mig i Växjö (förra året) om han ville komma ifrån Västervik lite, och försöka få in honom i någon roll inom hockeyn, för jag vet att han ville vara involverad på något sätt. Jag började bli orolig och tänkte på honom varje dag, men så förra sommaren tändes hoppet lite när han erkände att han hade spelproblem. Det var enda gången jag hörde honom säga det.

I september fick Pärnilla ett illavarslande sms.

– Pappa hade skrivit någon form av avskedsbrev. Då förstod jag att det var illa, men jag trodde aldrig att det skulle gå så långt. Jag vet inte om han försökte ta livet av sig på något sätt och misslyckades eller om han bara tänkte tanken. Det gick liksom inte att diskutera såna där jobbiga saker med honom, menar Marcus som fortsatte att prata med sin far varje dag och träffade honom med jämna mellanrum.

I månadsskiftet januari-februari märkte sonen ännu tydligare att allt inte var som det skulle.

– De sista tio dagarna var han jättedålig på att svara på mina meddelanden. Det kunde ta åtta timmar istället för högst fem minuter. Han var tillfrågad att vara med på LHC:s legendarmatch, men sa inget till mig. I vanliga fall ringde han direkt och berättade sånt. På fredagen, när jag var i Västervik, sa jag att det var något med pappa. Jag kände på mig att det inte alls var bra.

På lördagen den 8 februari åkte Marcus tillbaka till sin lägenhet i Norrköping då han hade bortamatch med Guts på söndagen och skulle upp tidigt. Men det skulle aldrig bli någon match för Marcus.

– Klockan sju på söndagsmorgonen ringde Pärnilla och var helt knäckt. Pappa hade skickat ett sms klockan ett på natten och skrivit att han älskade henne och sen inte kommit hem. Jag visste direkt att pappa var borta, säger Marcus som körde i ilfart från Norrköping till Västervik.

– Jag ringde honom oavbrutet hela vägen hem, men såg på hans Facebook-messenger att han inte hade varit aktiv sen klockan ett. Vid halv nio kom polisen och berättade att de letade aktivt, men jag kände inget hopp om att de skulle hitta honom. 

30 minuter senare kom polisen tillbaka.

– De frågade om det var jag som var Marcus och om Melker och Allis var i närheten. Det var bara jag, Pärnilla och en god vän till familjen där just då. Sen sa de att de hade hittat honom och att han tyvärr var avliden. 

Marcus blir tyst en liten stund innan han fortsätter:

– Jag satte mig på sängen och ringde mamma. Hon och Melker kom till lägenheten, sen kom Allis som sovit över hos en kompis och övrig familj och nära vänner. Det var ett trauma som jag aldrig mer vill vara med om. Jag gick iväg på en promenad på säkert två mil.

Under Pärnillas kudde hittades ett avskedsbrev, skrivet av Mikael. När Marcus visar ett foto han tagit av brevet går det inte att hålla tillbaka tårarna längre.

Bland flera ritade hjärtan finns några skrivna rader.

– Det står att han älskar oss barn och resten av familjen över allt annat, och att han inte orkar må dåligt längre. Han skrev även att det blir bäst så här.

Hur ledsamt det än var att läsa de raderna och hur fruktansvärt beskedet från polisen än var, var det dagen efter som var allra jobbigast för Marcus.

– Besöket på bårhuset var det absolut värsta jag någonsin varit med om, mycket värre än begravningen. Familjen, tillsammans med farmor och pappas systrar, var på plats. Jag, mamma och Melker gick in sist. När vi såg pappa bröt vi ihop. Han låg på en bår i sina kläder och såg ut precis som vanligt, som att han sov. Jag spenderade en stund ensam med honom och sa hejdå.

Marcus och hans syskon har ibland fått frågan om de är arga på sin pappa för att ha lämnat dem, men ingen av dem är det.

– Nej, vi tycker bara synd om honom. Det är jobbigt att förstå hur dåligt han har mått. Det jag undrar och skulle vilja veta är om det bara var spelmissbruket eller om det var något annat som också låg bakom. Jag vet att han saknade hockeyn och något att brinna för.

De olika hockeyklubbarna som Mikael hade representerat hyllade hans minne.

– Jag var på både VIK:s, Oskarshamns och LHC:s hyllningar. Den hos Boro fick jag en film skickad ifrån. Alla var jättefina och jag hoppas att pappa på något sätt såg det. Hans självkänsla var i botten och han hade behövt se hur omtyckt han var. Jag vet att han var stolt över sin karriär, men kände sig aldrig riktigt uppskattad.

Chocken började så smått gå över till vardag och Marcus och Melker delade upp Mikaels kläder mellan varandra.

– På vissa plagg känner jag fortfarande pappas doft.

Den 5 mars, en vecka innan Mikaels 51-årsdag, begravdes han i S:ta Marias kapell. 90 personer dök upp för att hedra sin vän och familjemedlem. Lagkamrater från Boro bar in hans gamla matchtröja och placerade den bredvid den svarta kistan som stod inringad av ett hav med blommor. Längst fram satt Marcus och familjen.

– Det var jobbigt att se alla andra så ledsna, men samtidigt var det skönt att veta att han betydde mycket.

Nio veckor har gått sen det ofattbara hände och Marcus pendlar fortfarande mellan ljusa och mörka dagar.

– Sista månaden har varit jobbigare för mig för det brukar aldrig gå längre tid än så innan vi ses. I början var det en chock och mycket styr med allt möjligt, men nu är vardagen här och han finns inte. Han och mamma har alltid varit de viktigaste personerna i mitt liv och nu är en stor del av den tryggheten borta. Efter första matchen bröt jag ihop eftersom jag inte kunde ringa till honom. Det var riktigt jobbigt.

De anhöriga har blivit erbjudna professionell hjälp och den har de tagit emot.

– Jag har pratat med en psykolog många gånger, och även med en gammal lagkamrat till pappa, Robert Tedenby. Pappa och jag var väldigt lika även i sättet och mamma är orolig över det ibland, men jag är bättre på att prata om saker och ta emot hjälp om jag skulle ha några problem. Jag vet att pappa ville att vi barn skulle leva vidare med våra liv och få det bra.

Marcus spricker upp i ett leende.

– Jag tänker på när vi skulle skaffa hund för två år sen. Alla ville det utom pappa. Det slutade med att han och hunden blev tajtast av alla. De var galna i varandra. Svea fanns till och med nämnd i avskedsbrevet. Hon har inte riktigt varit sig lik sen pappa försvann, hon känner av att något har hänt.

För tillfället är Marcus hemma i Västervik och försöker blicka framåt mot en ny hockeysäsong. Spelsuget har kommit tillbaka och förhoppningarna på spel i hockeyettan finns där.

– Allt kommer så klart att bli konstigt utan pappa framöver. Grilla på sommaren, julen som annars är det bästa jag vet, studenten och alla andra högtider, och framförallt hockeyn. Men det är bara att kämpa på. Melker och Allis saknar honom lika mycket som jag, säger Marcus och avslutar intervjun med följande ord om Mikael von der Geest:

– Han är min bästa vän och jag skulle aldrig vilja ha en annan pappa.