Människor och hästar talar som bekant inte samma språk, men efter så många år tillsammans förstår ryttarstjärnan och en av världens framgångsrikaste hästar varandra på andra sätt.

Eller: Fredricson förstår sin "Allan". Det är svårt att få ett besked om hur det är med motsatsen.

På hästen har Fredricson gjort sin karriär. Det är valacken som fört honom till världstoppen, medaljerna, statusen och inkomsterna som följer med framgångarna. De har vunnit EM-guld och dubbla OS-silver individuellt samt OS-guld och EM-silver i lag.

Med mera.

"Nu är det definitivt"

Men All In är 16 år. Redan inför OS förra året fanns en osäkerhet. Fredricson hade is i magen, matchade försiktigt hästen mot ännu en toppform.

Lyckas de en gång till, kanske en sista gång? Lika lite som någon annan vet Fredricson vad som väntar de kommande dagarna i Herning – men de besked han ville ha har han fått av All In.

– Jag kände nog det i Belgien för en månad sedan. Då gick han väldigt bra. Men jag känner honom väldigt bra och saker och ting kan ändras fort. Nu har han hållit formen bra och nu är han igenom besiktningen.

Han berättar hur han märker att All In är redo.

– Man ser det på honom, på kroppen, i pälsen och i blicken, hur han rör sig. Det är på gott och på ont. Det är inte alltid det är så bra. Ibland hade det varit skönt att slippa se hur han mår.

TT: Har du missbedömt den blicken, den positiva känslan någon gång?

– Nej, jag har inte missbedömt, men man kan inte alltid styra det, inte alltid veta när det kommer eller inte. Men känslan är nästan alltid rätt. Sedan kan han ibland prestera bra ändå, han är ju en bra häst. Man känner när det är bra eller dåligt, men det är inget speciellt för mig och All In.

Ligger på gränsen

TT: Går man och väntar på att se det eller får det komma när det kommer?

– Man har ju en plan och vet när mästerskapet är. Man får se till att man gjort tillräckligt med tävlingar, fått hästarna i bra kondition, starka men inte övertränade. Man får tävla dem så att de får ta i men också gå tävlingar där de inte får ta i men hålla igång kroppen.

TT: Var sätter du gränsen för att själv inte bli stressad av valet av mästerskapshäst?

– Jag ligger på gränsen lite grann med All In eftersom han alltid kommer igång lite sent och man vet inte om det ska gå eller inte. Han är inte en häst som är i toppform tolv månader om året.

– Med hans ålder nu får man försöka "peaka" det lite och det är alltid lite så där att man undrar om det ska gå eller inte, men som sagt, det ser bra ut just nu och vi får se efteråt.

Fredricson vill gärna ha den medalj han saknar, en individuell i ett VM, men konkurrensen är knivskarp. Den här gången kämpar han inte bara mot internationella stjärnor.

Ingen plats för misstag

Lagkamraterna Henrik von Eckermann och Malin Baryard Johnsson sitter på hästar som kan gå hela vägen.

Till skillnad från i OS förra året avgörs lagtävlingen i VM före den individuella tävlingen. En mer avgörande skillnad är att felen tas med hela vägen, över den femte och sista omgången (för de som når så långt) på söndag.

Sportsligt rättvist, men det innebär också att det inte finns plats för misstag. Redan onsdagens tidshoppning kan få avgörande betydelse och utmanar ryttarens taktiska förmåga.

– Jag tänker mig att jag absolut kommer att försöka rida en snabb runda, men på ett sånt sätt att jag har hoppningen kvar för resten av mästerskapet. Ungefär som jag gjort i de andra mästerskapen med honom.

– Det är inte så att jag måste vinna, men jag vill att vi håller hos topp-tio i alla fall, säger Fredricson.