När hoppningen inleds med det individuella kvalet på tisdag rider Baryard Johnsson in i sitt femte OS. Det borde ha varit det sjätte, men kort före London 2012 skadade sig Tornesch i Falsterbo.
Lite osäker var hon i vintras om det skulle bära hela vägen till Tokyo.
– Det var ingen oro. Jag är rätt lugn i min satsning och i mitt tävlande. Snarare var det så att jag i början av året inte visste om jag skulle komma upp i den form som krävs. Känner jag att jag inte kommer upp i form ska jag inte göra ett OS.
TT: Var befinner sig du och Indiana i er relation efter några år tillsammans?
– Det är en av fördelarna med att OS flyttades fram ett år. För varje år som går lär jag känna henne lite bättre och hon mig. Vi blir lite tryggare med varandra även om jag vet att precis allt kan hända. Men jag vet också att även när hon är som svårast vill hon klara alla hinder. Det är en trygghet i sig.
På Indiana har Baryard Johnsson kanske sin främsta chans i en individuell OS-hoppning.
Ömsesidigt förtroende
TT: Vad har ni blivit lite bättre på?
– Vi känner varandra, litar på varandra. Hon har har fått väldigt mycket mer rutin. Jag tror att 2019 var ett jätteviktigt år för henne, när hon reste jorden runt, hoppade i Global Champions Tour och gjorde många rundor på olika arenor. I stort sett har hon sett allt som går att se.
Peder Fredricson sluter sig tidigt i sin egen lilla bubbla inför och under ett mästerskap. Det passar inte Baryard Johnsson.
– Jag är inte riktigt som han är där. Han behöver nog det för att bli sitt bästa. Jag kliver väldigt lätt in och ut ur min bubbla.
TT: Du är bra på att slå av och slå på, helt en enkelt?
– Ja, precis. Det har jag alltid varit.
Baryard Johnsson, Fredricson, Henrik von Eckermann och reserven Rolf-Göran Bengtsson har tillsammans 57 mästerskap.
– Rutinmässigt är vi i alla fall ett väldigt starkt lag. Det är en jättefördel.
"Vi är lite för bra"
TT: Man kan förstås även vända på det och ställa frågan: Varför kommer det inte in nya ryttare?
– Det finns ett gäng nya. Det är bara det att vi är lite för bra fortfarande. Peder och Henrik är högt på världsrankningen, Rolf-Göran går det aldrig att slå vad gäller rutin och jag är också rätt svårslagen, faktiskt. Så länge vi har hästar är det svårt att passera oss.
TT: Så man kan inte säga att återväxten är klen?
– Nej. Framför allt är det så att vi sitter på de bästa hästarna och samtidigt har vi erfarenhet. Vi har rätt stor bredd på eliten.
TT: Vad driver dig?
– Framför allt älskar jag hästarna. De är mitt stora intresse och så har jag tävlingsdjävulen i mig, drivet att hela tiden lyckas. Det är också mitt jobb och jag älskar mitt jobb. Det är så enkelt. Än är det för tidigt att pensionera sig. Och så länge jag sitter på en stjärna som Indiana finns det inte en chans att jag vill sluta. Det är superroligt att känna man utvecklas och har alla möjligheter att stå högst upp på pallen.
Blir lite skarp ibland
TT: Restriktioner och begränsad rörelsefrihet gör tillvaron i OS-byn annorlunda. Hur håller man ihop ett lag när ni umgås så tätt?
– Vi är rätt vana vid varandra, vi känner varandra, vet när det är dags att gå undan, när man kan skoja och när man ska vara tyst. Vi är så trygga med varandra att vi kan säga ifrån. Vi vet hur vi alla är.
TT: Hur är Fredricson, von Eckermann och Bengtsson som sällskap på ett mästerskap?
– Alla är ungefär som vanligt men Peder är lite mer i sin bubbla. Henrik är lite mera spänd och Rolf-Göran är superstabil. Nu är det ju ingen som är instabil, men Rolf-Göran är som han är.
TT: Vad tror du att de säger om dig?
– Jag vet inte. Jag kan bli lite skarp när det börjar dra ihop sig. Skarp kan man också översätta till tydlig, men man ska vara tydlig så att man får det som man vill för att det inte ska bli rörigt runt omkring.
TT: Ni siktar på medalj i lagtävlingen. Vilka är de främsta konkurrenterna?
– Jättesvårt att säga. Jag fokuserar på oss och vi har ett jäkligt bra lag. Vi ska vara med och fajtas högst upp. Hur ska vi göra att för att klara fem felfria rundor? Det svaret har ingen. Det finns extremt många ekipage som kapacitetsmässigt skulle kunna hoppa felfritt i ett mästerskap, men det händer sällan.
– Det var en lång resa, vi har en extrem värme, mästerskap ställer alltid till det. Med tre ryttare ställer nerverna till det. Som ryttare kommer det att vara galet mycket tuffare eftersom vi har mycket mera press på oss.
Pressen? En ljuvlig känsla
TT: Gillar du den pressen?
– Ja... om det går bra. Det är förstås en blandad känsla, men det är också en ljuvlig känsla. Där har jag min rutin med mig i bagaget.
– Vi är alla fullt överens om att det är medalj som gäller. Den kapaciteten har vi. På pappret är vi ett extremt säkert lag. Vi ska göra vårt absolut yttersta. Hur mycket man än planerar och förbereder sig kommer saker att hända. Det gäller att veta hur man ska hantera dem.
TT: Vad är det värsta du varit med om på ett mästerskap?
– Inget. Och skulle det ha hänt något har jag nog förträngt det. Det är också min styrka.
Det individuella kvalet inleds på tisdag med final på onsdag. Lagtävlingen avgörs fredag och lördag.