Det är tidig eftermiddag i Falsterbo. Från VIP-läktaren som vetter ut mot manegen följer Ulla Håkanson landslagsryttaren Malin Wahlkamp Nilssons ritt.
Hon passar även på att äta lunch. Snart ska hon gå bort till hästtransporten och vila en stund innan hon och Diddy Cool värmer upp inför årets första start i en kür.
Det fria programmet i den trestjärniga internationella tävlingen väntar några timmar senare.
Hon behöver vilan. Sviterna från vinterns hjärtinfarkt hänger i. Ridsportens krutgumma är inte så pigg som hon vill vara.
– Jag fick göra ett uppehåll i februari när jag fick hjärtinfarkten. Jag fick inte rida på 30 dagar men sedan skulle jag hålla igång. Det är väldigt bra när man blir äldre att hålla igång, säger hon.
Rider varje förmiddag
Det gör Ulla Håkanson med lite yoga om morgnarna, ridning på förmiddagarna, stavgång på eftermiddagarna och en dos gymnastik då och då.
– Man får inte sätta sig stilla, säger hon och får något skarpt i blicken.
– Min man Arne är 90 och han jobbar varje dag. Rider en häst, mockar i stallet och håller verkligen i gång.
TT: Hur mycket rider du?
– Jag rider två hästar på förmiddagen, en häst som är 31 år och pensionär och så Diddy Cool som jag har med mig här.
Ulla Håkansons karriär som dressyrryttare sträcker sig över 73 år. I några decennier var hon landets ledande i sporten och hann med sex OS. 1972 och 1984 var hon med och tog bronsmedaljer i lag.
TT: Vad driver dig att fortsätta tävla?
– Man måste ha ett mål och det här var årets mål. Jag tänkte att jag kanske inte kommer till Falsterbo eftersom jag inte har någon ork, men jag har kämpat på.
– Så nu är jag här.
TT: Hur mår du nu?
– Jo, ganska bra. Lite tröttare än vanligt, men det får man ta.
Fått se världen
Rida tänker hon göra så länge hon kan. Minnen har hon så det räcker och blir över. På frågan vad som sticker ut i hennes imponerande – om det ordet är täckande nog – karriär, svarar hon:
– Alla de fina mästerskapen jag fått vara med om, som OS, VM och EM. Jag hade aldrig kommit runt så mycket i världen om jag inte hade haft hästar och satsat.
Ulla Håkanson har inte räknat alla länder hon besökt, inte heller kan hon någorlunda ringa in hur många tävlingar hon gjort.
Men hon glömmer inte den första.
– Det var med en ponny. Vi hade den uppstallad i Djursholms ridhus. Det fanns inga ponnytävlingar, bara för stora hästar. Jag fick tjata mig till att vara med. De var tveksamma, men jag fick starta i både hoppning och dressyr.
Året var 1950.
Saknar tålamodet
Ulla Håkanson gläds över utvecklingen i sporten, främst då hästuppfödningen.
– Hästarna har blivit ädlare. De har fina gångarter.
Men hon är också kritisk.
– Tyvärr sätter ryttarna ofta igång hästarna för tidigt. De hinner inte växa färdigt. Man borde vänta lite grann med de här fina hästarna. Sätter man igång dem för tidigt varar de inte så länge. Man borde ta det lite lugnare, säger Ulla Håkansson.
Hur det gick i Falsterbo? Håkanson fick 57,645 procent och kom på 14:e plats.
