Peter Ottosson med sambo och dotter var turligt nog också vid Målserum och tränade i måndags. "På ett sätt är det skönt att Rebecka inte var medveten om det fruktansvärda som hände henne", säger Peter. (arkivbild)
Det var i måndags som Rebecka var vid Målserum med sina unghästar som hon skulle tävla med kommande helg.
– Jag ville visa dem banan och hoppa på låga hinder, berättar hon på onsdagen efter att hon kommit hem från sjukhuset.
På ett dubbelhinder tänkte hästen vika av åt sidan efter första hindret. Rebecka styrde tillbaka den och på något sätt halkade hästen.
– Det blev att den lade sig ner och sen åkte åt sidan. Eftersom jag fortfarande satt på blev det som en katapult där min överkropp slungades ner i marken och huvudet tog största smällen, förklarar Rebecka som inte minns så mycket mer efter det.
Rebecka började krampa omgående.
– Jag har sett människor krampa tidigare, men aldrig på det här kraftiga sättet eller så här länge. Jag kan knappt prata om det utan att bli ordentligt påverkad, säger Peter Ottosson, tidigare ridlärare för VORF, som stod precis bredvid hindret när det hände.
– Jag har heller aldrig hört ett sånt plask förut. För det var ingen smäll när huvudet slog i utan det var ett plask. Usch, vad otäckt det var, fortsätter han.
Peter och de andra som var på plats kring ridbanan började genast hjälpa till.
– 112 ringdes direkt och Rebecka låg redan i ett framstupa sidoläge så vi vågade inte röra henne förrän vår kontakt på 112 instruerade oss vad vi skulle göra. Efter säkert fem, sex minuters krampande slutade hon andas och hur hennes ögon såg ut när det hände sitter fast på näthinnan. Det var så hemskt. Det sköljer över mig hela tiden.
HLR påbörjades och efter, vad Peter uppskattar, 30–35 kompressioner började Rebecka andas igen. Hon fördes med ambulans till Västerviks sjukhus.
– Under tiden det hände var man inne i som en bubbla, men sen efteråt kom det över en och flera av oss storgrät, vilket inte är så konstigt. Ambulanskillarna åkte tillbaka till oss efter ett tag och meddelade att läget var stabilt och det var så skönt att höra. Det är helt fantastiskt och skönt att det har gått så pass bra efter det här, och jag är så imponerad över hur alla som var där slöt upp och hjälpte till med allt, säger Peter och betonar vikten av att lära sig hjärt- och lungräddning.
– Jag går en sån kurs en gång om året och det borde faktiskt alla göra.
Rebecka Nyhlén är en van ryttare. "Jag har inte varit med om en enda olycka på 20 år innan den här", säger hon. (arkivbild)
Rebecka klarade sig mirakulöst nog med en kraftig hjärnskakning och när VT-sporten pratade med henne på onsdagen lät hon ganska pigg.
– Jag mår bra. Jag har ont i nacken och på vänstra sidan av revbenskorgen. Nacken antar jag är efter smällen i huvudet och bröstet tror jag är efter att jag fick armbågen under mig eller om det är efter bröstkompressionerna, jag vet inte riktigt.
– Jag förstår att jag har haft tur i oturen. Tänk om det här hade hänt om jag ridit ensam ute i skogen. Jag är så tacksam över de som var där. Jag slutade andas och de räddade livet på mig. De tog hand om mina hästar och gjorde verkligen allt för mig.
Är du skärrad över vad som har hänt?
– Nej, det är nog värst för alla andra. Det första mamma såg när hon kom in på akuten var att det stod "ridolycka och medvetslös" på tavlan. Jag själv är mest frustrerad över att inte få rida. Läkarna rekommenderar att jag vilar i en månad för att jag inte ska slå i huvudet igen. Vi får väl se hur länge jag håller ut, säger Rebecka Nyhlén som vill avsluta med ett råd.
– Var noga med att informera om när och var du rider. Hjälm är bra, säger Rebecka som givetvis hade på sig sin ridhjälm.