Med Djursdalatrakten som bas tränar Kjell Westerback hårt för att hålla sin position som en av landets ledande distansryttare.
Med gott resultat.
Återigen tampades han med landets allra bästa när SM avgjordes i Simlångsdalen utanför Halmstad. Det var här som han tillsammans med 14-årige Hadari tog SM-guld för tre år sedan.
Den här gången var det aldrig nära.
– Nej, Sara Henriksson och hennes nya stjärnhäst Woo Boo Doo var för bra. De var klart före mig i mål, säger Kjell Westerback, något trött och sliten efter den tuffa utmaningen i SM för några dagar sedan.
– Det är klart att det tar på krafterna. Jag sitter hemma nu med träningsvärk. Det är en extremsport vi håller på med. För att en häst ska kunna tävla i de här sammanhangen och rida 160 kilometer krävs ungefär fem års träning. Jag brukar skämtsamt säga att det är som fyra maraton, med en jäkel på ryggen.
Paret Kjell Westerback och Hadari känner varandra mycket väl efter många år tillsammans. De har bland annat tidigare ridit i VM och många andra stora tävlingar. Som när ekipaget för en dryg månad sedan tävlade i NM i södra Norge. Det var ett rejält kraftprov.
– Ja, det var bland det tuffaste jag varit med om. När vi rider Rökullaritten på hemmaplan brukar den beskrivas som en av Sveriges jobbigaste med den terräng vi tävlar i. Men det var ingenting mot tävlingen i Norge. Den var som tio gånger Rökullaritten.
Hur gick det för er där?
– Bra. Vi kom femma och var bästa ekipage från Sverige. Före oss hade vi fyra norskor, som alla var vana att träna och tävla just här.
Så till SM, där facit efter den krävande ritten alltså renderade i ett silver.
– Det är jag såklart jag och teamet mycket nöjd med. Jag hade ganska bra avstånd till trean och fyran i loppet. Allting fungerade väldigt bra fram till sju mil. Då fick jag dra ner på tempot eftersom Hadari var trött och sliten i musklerna. Han fick återhämta sig och kom sedan tillbaka på ett bra sätt.
Vad hade ni för tid?
– Vi kom i mål på strax över 11 timmar.
Han fick också glädja sig åt att två klubbkompisar i Tjust Distansklubb (Annina Riikonen på Amiara och Malin Anspach på Amiranda) kom etta och tvåa på 50 kilometersdistansen.
Vad händer för din del nu?
– Närmast är nog Lag-SM på hemmaplan i Rökulla i början av september. Jag är också kvalad till VM i Italien, men tyvärr ser det inte som att Sverige får ihop ett lag. Jag kommer inte att tävla individuellt. Man får väga in det resemässiga och kostnadsbiten, dessutom är det för tuff konkurrens för att kunna vara med och tävla om riktigt bra placeringar. Nästa år är det EM, dit jag också kvalificerat mig. Vi får se om jag tävlar där istället.
