Framgångsrika, tillsammans. Sofie Jakobsson, tävlande för Vimmerby Hästsportklubb, och Confurtunia SL kom åtta i en stor tävling i Jönköping.
Det var liksom givet från början. Med en hästgalen mamma fick hon med sig det i blodet, vid mycket tidig ålder.
– Hon fick sin första häst när hon var tre år, säger just mamma Malin Jakobsson Thorén när vi träffas vid stallet en bit utanför Vimmerby.
Hon är på väg att hasta iväg i rödaste rappet, men dröjer sig ändå kvar en stund. Precis som sin dotter Sofie brinner hon för sina fyrbenta familjemedlemmar, som har en sån stor plats i deras hjärtan. Det bubblar berättelser och anekdoter från mamma Malin. Engagemanget och passionen är påtaglig – och måste så vara. Annars skulle det aldrig gå. Det här är för att kortfattat beskriva helheten, en livsstil.
En livstil som kräver många timmar, tålamod, slit – och kärlek. Det här är byggt från grunden.
– Vi föder upp alla våra hästar och har alltid gjort det, säger mor och dotter medan vi traskar in i det rödmålade stallet.
Här står Belladona SL och Confortunia SL. De kikar på oss lite avmätt när vi kommer in. "Typ, jaha, vad vill ni?".
De är två av elva hästar som bor och lever här. De yngsta är tredje generationen. Precis som i familjen som bor i husen intill. Malin är mormor till Sofies grabbar Melvin och Hugo. Om de följer i samma fotspår och hittar ett stort intresse är desto mer tveksamt...
– Haha, nä. Deras är intresse är obefintligt, säger Sofie skrattande och tillägger:
– Och på något sätt kan det också vara skönt. Det här tar så mycket tid i anspråk ändå. Jag tillbringar enormt många timmar här. Det är ju inte bara att sköta om hästarna och allting i stallet, utan vi åker iväg på mycket tävlingar också. Nu börjar det bli lite lugnare, vilket gör att man kan andas ut på något sätt efter en intensiv period.
En period som blev lyckosam. Mycket lyckosam. I stortävlingen Elmia Horse Show placerade sig Sofie och Confurtunia SL som åtta av 99 ekipage. Detta efter fyra ritter utan nedslag, men där tidshoppningen i finalen gick något för långsamt för att kunna hota om pallplatserna.
För Sofie var det troligen karriärens bästa.
– Jomen, det var det ju, säger Malin och går fram och kramar om dottern, medan Sofie nickar lite lätt.
Som sagt, det här med att stå i rampljuset och lyfta fram sig själv är inte direkt hennes grej.
Sofie Jakobsson nådde karriärbästa i Jönköping.
Utöver den rent sportsliga framgången i Jönköping var det en annan händelse som fick mor och dotter att dra på smilbanden en aning, men samtidigt också väckte andra känslor.
Kort efter tävlingen så hörde en känd före detta ryttare av sig från Belgien och ville köpa deras sexåring Alouette.
Sagt och gjort. Så blev det.
– Det var lite överraskande faktiskt. Vi har sålt hästar tidigare, men det här var på en helt annan nivå, säger Sofie utan att gå in på vilken summa det rörde sig om. En vecka innan Elmia sa en kompis till oss att vi aldrig skulle få den där galna hästen såld. Och lite så var det. Hon har varit lite stökig innan, men nu, på tävlingen, visade hon upp sin fulla potential. Då fick de här från utlandet upp ögonen. Samtidigt som det känns bra att hon får komma till en sån professionell miljö, så har det känslomässigt varit jobbigt, säger Sofie.
– Ja..., vi älskar ju våra hästar, säger Malin och vi skymtar en liten tår i hennes ögon innan hon skyndar iväg.
Sofie Jakobsson med en av sina ögonstenar, Belladonna SL.
Allting är nu inte bara dans på rosor.
I början av tonåren fick Sofie en hård törn. Efter att ha följt med en av sina hästar i ett fall, vred hon bäckenet. Kort senare insjuknade hon i halsfluss. Då började lederna i kroppen svullna upp och inflammeras. Hon drabbades av någon form av reumatism.
– Det var jobbigt. Mina värden var låga och läkarna sa att jag riskerade att få sitta i rullstol i framtiden. Att fortsätta rida var i deras ögon en omöjlighet. Vi hade en tid hos Astrid Lindgrens barnsjukhus, men jag struntade i det. Nä, jag hade bestämt mig. Jag skulle hem och rida. Jag är väl ganska så envis av mig, säger hon med ett halvt leende och tittar upp på "Bella", som vrider och far med huvudet.
Att ramla av och falla olyckligt har hänt ett par gånger. Som för drygt ett år sedan, då hon fick kraftig hjärnskakning.
– Efter det fick jag faktiskt en liten funderare, nu när jag är mamma. Tankar som, "törs jag hålla på, är det värt det?", dök upp.
Det dröjde inte särskilt länge förrän hon var uppe på hästryggen igen. Nu säger hon att hon mår bra.
Bra mådde hon också när mamma tryggt fångade henne (!) efter en ritt på en av sina första klubbtävlingar i livet.
– Ja, haha. Det var lite skoj. Jag red en ponny, som plötsligt stack iväg mot utgången. Jag flög av hästen och hamnade i mammas famn.
Nu står hon på egna ben, förstås med ett starkt stöd. Hon gör det med en färsk framgång i ryggen, som sporrar. Det är ändå inte topplaceringar i sig som är den yttersta drivkraften, utan helheten med allt vad den här livsstilen innefattar.