Malin Baryard, som hon hette då, uppmärksammades tidigt när hon som tolvåring vann Prins Carl Philips Pris 1987.
Folk med öga för en god ryttare fick snart anledning att prata mer om tjejen från Norrköping. Mellan 15 till 20 år tog hon två guld, två silver och två brons i ponny-EM och junior-EM.
Steget in i offentligheten skedde i Scandinavium 1996. I en vågad, något ekivok klädsel fick hon publiken att jubla under maskeradhoppningen. Ritten i raffset gav ett väldigt genomslag – och ett lukrativt kontrakt med H&M som fortfarande löper.
Dessutom fick hästägare upp ögonen för hennes talang som ryttare.
Samma år ansågs hon mogen för den största av uppgifter. Som 21-åring debuterade Malin Baryard i OS. Placeringarna på Corrmint var av blygsam art men hon fick klart för sig vad som krävdes på högsta internationella nivå.
En pappa bakom det mesta
Den viktigaste personen vid hennes sida som ryttare har alltid varit pappa Pelle. Hästintresset hos Malin och hennes två år äldre systrar Marie och Madeleine gjorde att familjen lämnade villan i Söderköping för en gård strax söder om Norrköping. Då var Malin tio år.
Pelle Baryard tog också mod till sig vid en tävling i Hannover, när han klev fram till den engelske stjärnryttaren John Whitaker och frågade om denne inte kunde tänka sig att ta sig hans drygt 20-åriga dotter.
Det hade Whitaker inte något emot.
– Menar du den blonda tjejen på fuxen? Hon är varmt välkommen.
Malin lärde sig slitgörat som skötare och beridare på engelsmannens gård i Yorkshire. Hon har berättat att hemlängtan var svår men att hon bet ihop och kämpade på.
Det var också Pelle som övertygade sin dotter att satsa på Butterfly Flip, stoet på vilket steget togs in i världseliten. Malin tyckte inte att "Flippan" var något för henne, men Pelle övertalade sin tveksamma dotter att ta ett par språng till när de ändå åkt hela vägen till Sunne i Värmland.
Tillsammans vann Baryard och "Flippan" både OS- och VM-silver i lag. Ekipaget vann dessutom världscupens Europafinal i Göteborg 2004 och 2003 blev det brons i världscupfinalen i Las Vegas. 2003 var de som allra bäst och rankades som världens bästa ekipage.
Malin Baryard Johnsson har under karriären haft en förkärlek för att rida ston, men med den enögde hingsten Tornesch lyfte karriären på nytt. Ett stort bakslag var när hon missade OS i London 2012 sedan hingsten skadat sig kort före spelen i Greenwich Park.
Under senare år har hon varit en given medlem i de svenska mästerskapslagen, där VM-silvret i lag 2018 var höjdpunkten fram tills nu.
Krokig väg till toppen
Tre år äldre Peder Fredricson började rida tidigt, med god hjälp av sin fem år äldre bror Jens. Redan som 20-åring debuterade han i OS men då i fälttävlan. Vägen till dagens status som en av världens främsta hoppryttare var krokig och allt annat än självklar.
När han och frun Lisen Bratt-Fredricson för ett 20-tal år sedan köpte Grevlundagården på Österlen, med kapital de jobbat ihop och tjänat på hästaffärer, lades grunden till en elitsatsning. Undan för undan har paret byggt upp en stor verksamhet på runt 35 hektar på den gamla äppelodlingen. Peder och Lisen växlade mellan att satsa som tävlingsryttare.
– Hade Lisen själv tävlat på högsta nivå hade jag aldrig haft framgångarna. Hon är enormt delaktig och utan henne hade det inte gått, säger Peder.
När han kom över All In och och tävlade i Falsterbo 2015 såg alla att han satt på en häst som kunde ta honom till den absoluta toppen.
– Han är en exceptionellt bra häst. Han har gått fyra tävlingar i rad nu utan att riva en bom. Om jag matchar allt rätt tror jag han kan vara en riktigt bra häst till nästa år. Och det stora målet är OS, sade Fredricson.
Han valde att avstå EM i Aachen för att långsamt matcha valacken till OS. Resten är svensk ridsporthistoria.
Efter OS-silvret i Rio kom EM-guldet 2017, men den var inte i form för VM ett år senare och det är långt från säkert att den varit Fredricsons OS-häst om spelen arrangerats som planerat förra sommaren.
Bodde nära varandra
Henrik von Eckermann är yngst i det svenska laget. Hans och sex år äldre Malin Baryard Johnssons vägar möttes tidigt, när von Eckermann, då bosatt utanför Söderköping, emellanåt tränade hos henne.
– Vi bodde nära varandra och tränade ofta. Men jag åkte även med Peder på tävlingar när jag var ung, säger han.
Som ung var von Eckermann en hetlevrad ryttare med svårigheter att tackla motgångar.
Det skulle den tyske landslagsstjärnan Ludger Beerbaum ta ur honom. När han var 23 fick von Eckermann anställning som beridare hos tysken – och lärde sig hantverket från grunden.
Beerbaum uppskattade von Eckermanns hårda arbete. Så även Madeleine Winter-Schultze, ägare till många av Beerbaums hästar. Den unge svensken fick mer och mer förtroende.
Vid EM 2011 red han Coupe de Couer så framgångsrikt att han slutade femma, en prestation som hamnade i skuggan av Rolf-Göran Bengtssons sensationella guld.
Sverige kvalade in till OS i London. Men vilken häst skulle von Eckermann rida? Winter-Schultze gav sig in i diskussionen och bestämde att von Eckermann skulle sitta på hingstens rygg i Greenwich Park.
Tackar sin Janika
Åren hos Beerbaum mejslade fram en skicklig tävlingsryttare som insett vikten av självdisciplin och detaljernas betydelse. För några år sedan var tiden mogen att bygga upp en egen verksamhet, i utkanterna av Bonn.
I den vevan tände det till mellan sörmlänningen och schweiziska landslagsryttaren Janika Sprunger. Under pandemin började de bygga och färdigställa den gemensamma anläggningen i Kessel, Nederländerna. I våras kunde de flytta in, samtidigt som Sprunger födde deras son Noah.
Sprungers graviditet öppnade också möjligheten för von Eckermann att rida hennes King Edward.
– Jag är otroligt tacksam för att jag har en så förstående sambo, säger han.