Den snart 30-åriga landslagssimmaren gör i japanska Fukuoka sitt första långbanemästerskap sedan OS i Tokyo 2021.

Jakten på en OS-biljett dit blev en stress och frustration som gjorde att Michelle Coleman tappade glädjen i sin simning. Hon tog en paus över hela förra årets långbanesäsong vilket gjorde att hon stod över både VM och EM.

Först några veckor före OS i Tokyo fick hon grönt ljus, trots att hon nästan två år tidigare hade presterat världstider på både 50 och 100 meter fritt och varit under både SOK:s och Internationella simförbundets kvalgränser flera gånger.

En kombination av dålig kommunikation och snåriga regler gjorde att Colemans frustration växte när beskedet dröjde.

"Här för att tävla i VM"

När hon nu återvänder i långbana så är VM det första tillfället att kvala in till OS i Paris nästa sommar. En finalplats skulle innebära att saken är klar.

Men det försöker Michelle Coleman att tänka bort.

– Jag är här för att tävla i VM, inte för att kvala till OS, säger Coleman med eftertryck och fortsätter:

– Det misstaget har jag gjort så många gånger innan. Jag har gjort det 2019, jag har gjort det 2015 och tänkt att nu ska jag simma här för att säkra min plats nästa år. Det har inte gått som jag har velat.

Michelle Coleman har redan gjort sina första lopp i VM med laget 4x100 meter fritt och där hon fick positiva formbesked.

"Den stora jakten"

Individuellt tävlar hon på 100 meter fritt (start på torsdag) och 50 meter fritt (start på lördag).

Målet?

– Jag är nöjd med säsongen och hittills och att jag har hållit en hög nivå på 50 meter. Jag jagar ju fortfarande den där individuella VM-finalen. Så det är verkligen det målet jag har. Det är den stora jakten, säger Coleman som var i OS-final på 200 meter fritt (sjua) och har ett EM-brons (100 meter fritt) individuellt i långbana.

De största framgångarna hittills har hon som lagkappssimmare med sex VM-medaljer i lång- och kortbana.

Den tio månader långa pausen hon tog i fjol är det bästa hon gjort, menar Coleman.

Hon har förändrat sitt liv genom att starta en civil karriär och jobbar deltid vid sidan av simningen.

– Det har funkat enormt bra. Man kanske tänker att man blir trött, men jag får så otroligt mycket energi av att göra något annat. Det blir som två separata liv och det är väldigt bra, säger hon.

Sista OS i Paris

Även om hon tänker bort Paris just nu så är målet att ta sig dit till sitt fjärde OS. Det ser också ut att bli hennes sista.

– Jag kan inte se mig själv i Los Angeles 2028. Paris är nog mitt sista OS, men det är inte mitt sista mästerskap. Men just OS, fyra år är lång tid, säger hon.

När almanackan visar 2028 är hon i stället hundägare och tar långa promenader. Det är i alla fall bilden hon ser framför sig.

– Jag vill verkligen ha en hund, det är kravet från min sambo att jag får en hund när jag slutar simma. Jag har längtat efter hund i snart 30 år, säger hon.