Resultatnivån i Tokyo simarena har blivit en snackis bland journalister och folk runt omkring simningen.
Dock inte i svensklägret där, enligt Sandmark, "vi har fullt upp med tävlingen".
Men jämfört med Rio är skillnaden slående. Efter de tre första dagarnas finalpass i OS 2016, då grenordningen var likadan som i Tokyo, hade fyra individuella världsrekord och ett i lagkapp slagits. Bland annat genom Sarah Sjöström på 100 meter fjäril.
Nu är ett världsrekord i lagkapp enda noteringen. Nu, som då, av Australiens damer på 4x100 meter fritt.
"Inte jättesnabba tider"
Sandmark är medveten om resultatnivån och kommer att analysera resultaten efter OS.
– Jag håller på att föra in resultaten och ska jämföra dem med Rio. Jag har gjort den noteringen också att förutom lagkappsrekordet så är det inte jättesnabba tider, säger hon.
Tre olika tänkbara anledningar lyfts fram beroende på vem man frågar:
+ Coronapandemin som lamslog tävlandet och i många länder också påverkade träningen under, åtminstone, större delen av 2020.
+ Amerikansk tv:s krav på att ändra schemat för att få finalpassen på bästa sändningstid i USA. I vanliga fall simmas försöken på morgonen och finalpassen på kvällen – nu är det tvärtom.
+ Att tävlingarna avgörs utan publik.
"Två år sedan"
Sarah Sjöström, som ju också kämpat med sviterna av armbågsskadan, var efter sjundeplatsen på 100 meter fjäril inne på att coronapandemin gjort simmarna ovana vid mästerskapsprogrammet med tre lopp på tre dagar.
– Jag har inte kört försök, semi och final sedan VM i Gwangju och det är två år sedan, sade hon.
Ulrika Sandmark säger:
– Bristen på tävlingar kan vara en förklaring, vi har ju tävlat sparsamt. Det har alla gjort. Man blir ju bra på det man gör ofta.
Brittiske bröstsimsstjärnan Adam Peaty, som försvarade sitt OS-guld på 100 meter bröstsim i måndags, säger att han inte får samma adrenalin att tävla utan publik. Visserligen finns de aktiva på läktaren och kan tidvis vara rätt högljudda, men i en arena med kapacitet för 15 000 åskådare blir det ändå en droppe i havet.
– Det har varit svårt att hitta den där speciella känslan för att ta fram den extra prestationen när det inte är publik, säger Peaty, som var knappt en halv sekund över sitt eget världsrekord, till Washington Post.
Med de udda tävlingstiderna har också det märkliga inträffat att i flera lopp, framför allt på längre distanser, har finaltiderna varit långsammare än i försöken. På herrarnas 400 meter medley var sju av åtta simmare snabbare i försöken än i finalen. Men även på kortare distanser. I Adam Peatys final simmade exempelvis fyra av åtta snabbare i försöken än i finalen.
– Jag tror att det är individuellt, det finns morgon- och kvällsmänniskor. Men sedan försöker alla förbereda sig på bästa sätt, gå upp tidigare och några kör dubbla insimningar. Jag vet inte. I Peking 2008 var det också morgonfinaler, säger Sandmark och låter lite skeptisk över den teorin.
En sak är dock säker.
Tre finaldagar utan ett enda individuellt världsrekord i ett OS eller VM tillhör inte vanligheterna. I det senaste globala mästerskapet i långbana, VM 2019, slogs totalt nio världsrekord, sex individuellt och tre i lagkapp.
När kommer det första individuella i OS?