Solen glider sakta in bakom bergsmassiven ovanför Planicadalen. Det blir genast kallt. Arrangörerna har redan börjat plockepinnarbetet att montera ner VM-arenan, och endast två åkare står kvar i mixade zonen.

Den ene, norrmannen Johannes Høsflot Klæbo, berättar om sin 17:e mästerskapsmedalj.

Den andre, William Poromaa, försöker sätta ord på hur det känns att ha tagit sin första.

– Jag mår så bra. Det är helt otroligt. Det är så stort, säger 22-åringen.

Slut på tårar

Rösten stockar sig emellanåt, men tårarna håller han borta. Det beror dock mer på att han inte har så mycket gråt kvar i sig.

– Jag tänkte att det skulle bli gråtbad här i mixade, men jag har klarat mig. Men när jag ser morsan och farsan där borta, då kommer det bli svårt. Jag såg dem på läktaren när jag stod på prispallen, då började jag böla direkt.

Han är de senaste årens stora svenska skidlöfte, framför allt på de längre distanserna, och den här vintern har han på allvar slagit sig in i världstoppen med flera pallplatser i världscupen. Men VM i Planica såg fram till söndagen ut att bli ett enda stort "nästan".

Poromaa hade dock hela tiden sett femmilen som sin största medaljchans, och fick rätt. In på upploppet var det bara två norrmän, silvermedaljören Klæbo och segraren Pål Golberg, som kunde matcha honom.

Första sedan Olsson

Med fyra tiondelars marginal knep Poromaa bronset, precis framför näsan på landslagskamraten Calle Halfvarsson.

Bronset är lika mycket en seger för Poromaa själv, som för det svenska herrlandslaget som helhet. Inför femmilen hade de inte tagit någon mästerskapsmedalj sedan 2017, och ingen individuellt sedan Johan Olssons brons på samma distans i Falun 2015.

– Vi har verkligen gått och suktat efter det här och så får jag vara den som visar att vi är där. Jag är så tacksam för alla där hemma som har gett mig tid och trott på mig hela vägen. Jag förstår att folk bara vill ha den där medaljen och att det ska gå så fort som möjligt. Men det är en sak att vilja ha den och en annan att göra det.

Det går inte bara fort i spåren för William Poromaa. Han är också känd för att lite väl ofta agera snabbare än han tänker. Är det inte svordomar som flyger ur honom är det ett långfinger mot en tv-kamera.

Festen kan börja

Den här dagen har han dock inget behov av kraftuttryck för att visa vad han känner.

Han fullkomligen strålar av stolthet där han står med sin medalj, en snöflinga i brons, runt halsen.

– Att jag lyckas här, det betyder mycket för nuet och för framtiden. Det är så gött att få till det, säger Poromaa.

Och firandet har knappt börjat.

– Fest, ja. Det är nog den största målbilden man har precis när man har tagit medalj. Nu blir det hårt. Det har redan varit champagne och nu ska vi bort till tränarna där borta. De är redan på pickalurven så det är bara att haka på.