Skid-VM:s sjunde dag i Planica bjöd på mulet väder med lokala skurar. Extremt lokala.
Tårarna bara forsade ner för kinderna på Jessie Diggins efter 10 kilometer fristil.
– Det här har varit en fantastisk och väldigt känslosam dag. Jag har gråtit massor. Men det är glädjetårar, säger Diggins.
Och sällan har så många förlorare varit så glada för en vinnares skull.
Älskad av alla
31-åringen från Saint Paul, Minnesota, är en av längdvärldens mest populära figurer och efter VM-guldet på 10 kilometer fristil kom den ena rivalen efter den andra fram och grattade henne till karriärens största framgång.
Hon har vunnit mycket genom åren, men aldrig tidigare tagit ett individuellt mästerskapsguld.
Att gratulera en övermäktig motståndare är kanske en självklarhet oavsett vem som vinner, men det här var ändå något annat, säger Sveriges landslagschef Anders Byström.
– Jag tror inte att det finns någon som kan tycka illa om Jessie Diggins. Hon är otroligt glad och trevlig hela tiden, hon är amerikansk på det sättet att hon alltid berömmer sitt team, sina vallare och sina lagkamrater. Det är en förebild på alla sätt till att se till laget och hur hon uttrycker sig, och hur öppen hon är med problem som hon har haft, säger Byström.
"Bäst i världen"
Direkt efter segern tog känslorna överhanden. Mellan tårarna som vällde fram försökte Diggins förklara att hon gjort ett av sina bästa lopp någonsin, att det var en perfekt bana för hennes skidåkning och att hon inte kunde känna sina ben på slutet "vilket är som det brukar för mig".
Byström håller med om allt:
– Hon är så bra från toppen, från 7 kilometer och in i mål, där är hon bäst i världen. Så är det. Hon är grym på att stå på skidorna. Det är alla de här svängarna och små partierna där hon är bra. Hon är modig. Men också det här med hur man tar svängar och bara kastar sig ut och satsar allting, det är hon bäst på.
När Diggins väl tagit plats på den officiella presskonferensen är fokuset dock inte längre på den egna insatsen. I stället gör Jessie Diggins som hon alltid brukar göra, och pratar om sitt lag, sitt Team USA.
– Jag är bara så stolt över att få vara en del av det här laget, alla har jobbat så hårt. De såg till att jag hade fantastiska skidor, de hejade fram mig. Nu ska jag ta mig till vallatrailern och fira där. Och antagligen gråta lite till, säger Diggins.
Men först gör hon, igen, som hon alltid brukar göra, och lyfter ett ämne som ligger henne mycket nära.
Ätstörningar.
– Det är viktigt för mig att berätta hur jag kan vara där jag är i dag. Det är viktigt att prata om det här, och jag uppmuntrar både tränare, föräldrar och idrottsutövare att bilda sig i de här frågorna, och förstå att vi kan hjälpa varandra, säger Jessie Diggins.
Bulimi i tonåren
Bakgrunden är denna:
För några år sedan släppte amerikanskan självbiografin "Brave Enough" i vilken hon berättar hur hon i tonåren drabbades av bulimi. Sedan dess har hon så ofta hon kunnat lyft ämnet, och även kritiserat medier för skadlig kroppsfixering.
Dagen före 10-kilometersloppet lade hon på Instagram ut ett NBC-inslag från i fjol, som följde Diggins resa förbi ätstörningarna, till att bli en elitidrottare på högsta nivå. Att hon lade ut inslaget just nu beror på att det är Eating Disorders Awareness Week, en årlig vecka då problemen med ätstörningar aktualiseras särskilt i USA.
– Det är ett väldigt viktigt ämne, och det var därför jag lade upp den där videon i går. Det här är väldigt allvarliga saker, det är fortfarande väldigt tabubelagt så det är viktigt för alla som drabbas att veta att det inte är deras fel, och att man kan bli bättre. Jag behövde hjälp när det hände och hade väldig tur som fick den hjälpen jag behövde. Det är därför jag är här i dag.