I idrott är skillnaden mellan eufori och mörker hårfin. Det visade damernas tremil sista OS-dagen.
Ebba Andersson, 24, kände sig i storform inför avslutningen och satsade allt. Hon hade länge bronset, i så fall hennes första individuella OS-medalj, inom räckhåll.
Aldrig har hon varit så ledsen som efter målgång och en åttondeplats i ett mästerskap.
De svenska ledarna försökte trösta henne. Några minuter senare skulle Ebba Andersson göra något slags analys av loppet.
– Jag försökte bara ha fokus framåt, och på slutet så blev det verkligen en kamp för att hålla undan från den jagande klungan. Jag fick rapporter om att jag höll i det bra, så därför känns det verkligen som att jag förlorade bronset.
"Försökte stå emot"
Smällen, om än inte fysisk, kom när hon kastade sig ut i sista backen, in mot stadion, och de förrädiska kastvindarna fångade henne.
– Jag försöker bara stå emot dem och sedan helt plötsligt, i botten av backen, har jag hela klungan i ryggen, utan att ha fått förvarningar om det.
Hon får frågan om det är hennes mest bittra stund som skidåkare.
– Absolut.
Var inte nervös
Samtidigt hade Jonna Sundling en av sina bättre dagar som skidåkare. Inför OS var hon inte ens påtänkt för tremilen men fick chansen efter att först ha tagit guld i sprint, silver i sprintstafett och fixat brons i långa stafetten med en bragdsträcka.
– Jag har inte varit så nervös eftersom jag inte vet var jag ligger jämfört med de andra. Jag har knappt varit och nosat på en mil här, sade Sundling inför loppet.
I stadionområdet körde hon om Ebba Andersson, hack i häl på Finlands Kerttu Niskanen som tog bronset. En sprudlande Sundling spurtade till sig en fjärdeplats, drygt två sekunder från medalj.
– Det känns som en pallplats. Det är mitt bästa distanslopp någonsin på den här nivån och att få göra det på OS känns helt sjukt och lite otippat.
"Är jätteglad nu!"
Tidigare erfarenheter från Zhangjiakou hjälpte henne.
– Stadionområdet gillar jag från sprinten, så där känner jag mig trygg. I sista långbacken tänker jag ”det är bara upp på toppen sedan är det utför, försök bara få en rygg nu, Jonna”.
Ryskan Tatiana Sorina fick maka på sig. Med några hundra meter till hade samma sak kanske gällt även för Kerttu Niskanen.
– Hade jag vetat att det var tredjeplatsen där och då… Det kanske inte hade krävts jättemycket. Jag hade ganska mycket krafter kvar ändå, jag var piggare än på teamsprinten jag och Maja (Dahlqvist) körde. Jag trodde inte jag skulle spurta så bra nu för jag började känna kramp sista varvet och det har jag aldrig någonsin fått, säger Jonna Sundling.
– Men det är häftigt, jag är jätteglad nu!
